Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Många politiska förändringar har skett sedan den borgerliga regeringen tillträdde. Några bra, men också många dåliga. Exempelvis är det höjda grundavdraget ett steg i rätt riktning vad gäller att göra det lönsammare att arbeta - helt i linje med Sverigedemokraternas partiprogram. Men samtidigt har den ökade lönsamheten att arbeta skett på bekostnad av dem som av olika anledningar inte kan eller får arbeta. Helt i onödan. Dessutom har regeringen även fullständigt "glömt" bort pensionärerna. Varför följer inte pensionerna med i kostnadsutvecklingen? Kan denna politik rättvist kallas för välfärd? Det ekonomiska läget vi befinner oss i är det starkaste på 50 år. Även om jag vet att regeringen gärna tillskriver sig själva äran till högkonjunkturen, så har situationen inte uppstått varken på grund av dem eller av sig självt. Förutsättningarna för denna jätteuppgång har i stället i mycket hög grad skapats genom internationellt låga marknadsräntor parallellt med historiskt låga styrräntor från centralbankerna. Den låga räntan har fått till följd att samhället kunnat öka sin skuldsättning med fantasibelopp. Bara de senaste tre åren lånade den svenska allmänheten nära 11 000 miljarder kronor, vilket i sin tur skapat de verkliga förutsättningarna för konsumtionen och därmed högkonjunkturen att skjuta i höjden. Till följd av detta har Sverige även lyckats öka sysselsättningen med cirka 120 000 personer på ett år. Men eftersom befolkningen, på grund av invandringen, samtidigt ökat med över 60 000 personer har utanförskapet bara kunnat minskats med cirka 60 000 personer jämfört med samma månad förra året. Det är alldeles för lite. Särskilt med tanke på att variationerna i och sammansättningen av den ekonomiska tillväxten innebär att den svenska statsbudgeten är väldigt känslig för konjunkturella förändringar, vilket tydligt illustrerats av det stora statsbudgetöverskott som nu prognostiseras. Men också av 90-talets lågkonjunktur, som ju som bekant innebar omfattande sparpaket och indragningar i sociala försäkringssystem. Därför bör man också, trots alla goda ekonomiska rapporter, förstå att konjunktursvängningar kan komma snabbt samt att de markant kan förändra det statsfinansiella läget. Det nuvarande gynnsamma ekonomiska läget bör därför i möjligaste mån användas för att amortera på statsskulden samt förbereda statsfinanserna för nästa lågkonjunktur. För när lågkonjunkturen kommer är det försent att göra något åt problemet. Då växer återigen utanförskapet, nedskärningarna samt de sociala problemen - med försämrade ersättningsnivåer som grädde på moset!