Bye bye till den där Texasgubben
Hela klassen längtade ut när vår sista gymnasietermin närmade sig juni. Det var sju år sedan. Studenten var äntligen inom räckhåll. Vi kände doften av syrenerna som började slå ut lagom till skolavslutningen. Livet var fullt av prat om slutprov, studentkläder och framför allt: vad som skulle hända sen. Hela världen låg framför oss och inga moln fanns på himlen. Nästan. Det fanns en sak som oroade.
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
USA:s nya president i smaken och bara tanken på Bush gav kalla kårar. Det förstörde knappast studentkänslan, men fanns som en ruggig parantes i bakhuvudet. Dessvärre skulle det visa sig att Bush inte blev en parantes. Men han var desto ruggigare. Medan vi gjorde våra sista prov smidde Bush konservativa planer. Det visades snabbt i den amerikanska politiken. Och därmed även i världspolitiken. Varje år dör 70 000 kvinnor på grund av osäkert utförda aborter. Med virknålar i vaginan eller kemiska preparat i strupen, möter många våldtagna kvinnor en säker död när de försöker göra abort i länder där det är förbjudet.
Men det struntade Bush i. Han förbjöd amerikanska biståndsmedel att gå till organisationer som arbetar med information om abort. Samtidigt stoppade han allt USA:s stöd till FN:s befolkningsfond, UNFPA, som är den ledande internationella organisationen för sexuell hälsa och säkra aborter. USA:s extremkristna högerlobby jublade. Och så fortsatte det. Motor- och oljelobbyn hyllade Bush när han vägrade signera Kyotoprotokollet och USA fortsatte vara världens värsta miljöbov. Genom sitt så kallade krig mot terrorismen anföll han Irak, använde tortyr i Guantanamo och försvagade både FN och de mänskliga rättigheterna. Efter sju år har den euforiska studentkänslan lagt sig. Kanske det beror på att man blivit äldre, fast Bush har nog också gjort sitt. Hans framfart har krossat många drömmar. Men snart är det över! Vi skymtar nu en värld bortom Bush. Årets studentgeneration slipper honom i bakhuvudet och ingen av de nuvarande tre amerikanska presidentkandidaterna är lika kuslig. Om Clinton inger en något torr känsla skapar Obama desto mer framtidstro, men jämfört med Bush vore båda ett jättelyft för USA. Även republikanen McCain, som förvisso är en tvättäkta högerman, skulle utgöra en förbättring. Därför känns det skönt att tillsammans med årets studenter få säga BYE BYE till den där jävla Texasgubben. Som Jan O. Karlsson så träffande kallade honom.