I dagarna är det exakt tio år sedan jag återvände från mitt livs första längre resa - ett års volontärarbete i Italien. Hem kom jag tusen erfarenheter, ett nytt språk och en tysk flickvän rikare. Snart tyckte nämnda flickvän att jag skulle flytta till Berlin, vilket jag lydigt gjorde. Mitt första år av två i den tyska huvudstaden hade jag lyckan att få göra betald praktik på ett "fritids". Det jag såg som relativt vanliga (men otroligt givande) utlandsvistelser skulle för min mammas generation ha varit något speciellt. För att inte tala om den generation min mormor tillhör. Under dessa år reflekterade jag dock inte nämnvärt över hur allt detta möjliggjorts och finansierats av olika EU-projekt.
Minnena väcks till liv när jag tar del av de senaste rapporterna från den så kallade Eurobarometern, som sedan 1973 publicerat attitydundersökningar från EU:s medlemsländer. 2011 års resultat är intressanta, inte minst för svenskt vidkommande. Bland annat mäts synen på EU-bevakningen i nationella medier (TV, radio, press och hemsidor). En majoritet oavsett land säger sig vara "dåligt informerade" om den europeiska unionen, men anser trots det inte att den nationella EU-bevakningen är otillräcklig. Greker och spanjorer utmärker sig genom sin något större benägenhet att tycka att det talas "för mycket" om EU. Kanske väntat, i dessa kristider.
Men även Sverige utgör ett undantag. Svenskarna är ett av få folk som i relativt hög grad anser att det talas "för lite" om EU i nationella medier. Detta kan kompletteras med de senaste siffrorna från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, som betonar hur eurokrisen på ett tydligt sätt haft negativ inverkan på svenskarnas EU-syn. I slutet av 2011 var en majoritet av vår befolkning inte för ett EU-medlemskap, utan antingen emot (26 procent) eller utan åsikt i frågan (29 procent).
Resultaten skulle kunna tolkas som ännu en bekräftelse på att svensk EU-debatt är snäv, och främst fokuserad på ekonomiska aspekter. Hur förklaras annars att en befolkning som anser sig vara okunnig i en fråga, som man i större utsträckning än andra efterfrågar information om, så tydligt avskräcks av en eurokris man i många fall endast indirekt påverkats av?
Det vi idag kallar EU har sina primära rötter i önskan att knyta stater samman för att förhindra krig. Visionen har utvecklat sig till en utomordentligt framgångsrik produkt, kanske det mest lyckosamma fredsprojekt världen någonsin skådat. Idag känns väpnad konflikt mellan två medlemsstater nästintill otänkbart, speciellt när det gäller gamla stabila sådana som tidigare arvfienderna Tyskland och Frankrike. Det finns visserligen orosmoln (se förra fredagens ledare), men EU har med sin "mjuka makt" haft en synnerligen positiv effekt på demokratins utveckling i Europa. De berörda ländernas befolkningar har upplevt en aldrig tidigare skådad guldålder av fredliga möten, utbyten och interaktion. Idéer, tankar, insikter, åsikter, intryck, uttryck och inte minst människor byter land som aldrig förr. Något alla torde tjäna på i längden. Tar vi numera dylika förmåner för så givna att vi alltför sällan talar om dem? Jag tror det.
Eller, om man så vill: talar vi exempelvis tillräckligt om EU:s komplicerade beslutsprocesser; brist på transparens; problem vad gäller deltagande och representation; eller de politiska och sociala (ej endast ekonomiska) utmaningarna med utvidgning och nya medlemsstater? Jag tror inte det.
Man kan vara för eller emot ett svenskt EU-medlemskap, men i den bästa av världar är detta beslut grundat på ställningstaganden i en rad olika sorters frågor. I gårdagens DN Debatt förklarade Carl Bildt hur de fyra utrikesministrarna från Sverige, Polen, Italien och Spanien givit sina utrikespolitiska forskningsinstitut i uppdrag att utforma en genomgripande global framtidsstrategi för det han kallar "freds- och frihetsunionen" Europa. Ett ovanligt inlägg i den svenska EU-debatt som bör breddas. Europasamarbetet är så mycket mer än eurokriser och sparpaket. Med lite tur kan det, exempelvis, berika med tusen erfarenheter, ett nytt språk och en tysk flickvän.