Finansminister Anders Borg inledde M-stämmans debatt om den ekonomiska politiken i går. Han la ut en veritabel bombmatta med uppgifter om allt som blivit bättre sedan 2006 och 2010.
Jag var där.
Framstegen sedan 2006 sorterades i de fyra blocken Ekonomi (ordning och reda), Jobb, Konkurrenskraft och Välfärd. De fyra blocken återkom mot slutet av Anders Borgs tal men då som exempel på utmaningar för Alliansen efter valet 2014:
Ekonomin – En åldrande välfärdsstat som Sverige behöver en ekonomisk kapten på bryggan som vet hur ekonomin ska skötas för att dels hävda sig i konkurrensen och dels bygga skyddsvallar när det smäller till i någon del av världshandeln.
Jobben – trösklar och hinder stoppar fortfarande alltför många ungdomar och invandrare från att komma in på arbetsmarknaden. Här har Alliansregeringen ett stort jobb kvar att göra.
Konkurrenskraften – behöver ständigt vässas; här kommer moderaternas nya ”Kunskapsuppdrag” att ha stor betydelse liksom fortsatta strävanden att förenkla och förbilliga företagandets villkor och investeringar i forskning och utveckling.
Upplägget knyter an till en klassisk tankekedja på politikens högersida: Den som satsar på välstånd kommer att uppnå välfärd. Medan den som satsar på välfärd riskerar att uppnå obestånd.
Anders Borgs ekonomiskpolitiska ekvation kan sammanfattas så här:
Klok ekonomisk politik + moderaternas arbetslinje + medveten satsning på konkurrenskraft = tryggare välfärd.
Inför och på stämman har Moderaterna tonat ned sina fortsatta skattesänkarambitioner. Partiet ska i stället utveckla sin välfärdspolitik. Vilket Anders Borg försökte göra i går. Men i jämförelse med spänningen och dynamiken i de Borgska beskrivningarna av Ekonomi, Jobb och Konkurrenskraft känns moderaternas Välfärd lite platt och halvdöd.
Välfärden är liksom bara summan av ansträngningar på andra områden. Att välfärden i sig själv kan vara dynamisk och sporrande för ekonomi, jobb och konkurrenskraft är ett spår som saknas i Borgs argumentation.
Jag kan till stora delar instämma i Anders Borgs uppfattningar om behovet av att hålla järnkoll på bidrag, ersättningar och andra transfereringar till arbetsföra människor som inte arbetar. Ingen kan blunda för våra erfarenheter: Generösa och närmast eviga ersättningar till sjukskrivna och arbetslösa skapar utgiftsberg som urgröper ekonomin och som permanentar människors sociala marginalisering.
Men snåla och tidsbegränsade ersättningssystem kan vara än värre för människors konkurrenskraft och för samhällsekonomin. Onödigt köställande och andra kvalitetsbrister i välfärdsverksamheter är mycket menligt för jobben och ekonomin. Stundom kan säkerligen också en förtidspensionering vara betydligt mer socialt och ekonomiskt effektiv än evig rundgång i diverse sysselsättningsgarantier.
Välfärd är inte bara ett ord. Välfärd är en viktig samhällsfunktion med bäring på ekonomi, konkurrens och jobb. Här har Moderaterna ännu en stor förbättringspotential.