För varje regering är finansministern själva basen för förtroendet. En finansminister som åtnjuter respekt är en värdefull tillgång, medan det är svårt att vinna val om tvivel råder om finansministerns förmåga.
Vår moderna historia är i hög grad förknippad med namn på framgångsrika, starka och karismatiska finansministrar som Wigforss, Sträng och Feldt.
Också Anders Borg är en stark finansminister med en auktoritet och utstrålning som gör honom till den borgerliga regeringens största tillgång. Han har styrt i en turbulent tid som gjort att ekonomin stått i politikens absoluta centrum och hans jobb har underlättats av att ha varit den förste finansminister på 25 år som haft majoritet i riksdagen.
Som finansminister är hans främsta merit att han lyckats behålla statsfinanserna under kontroll. På övriga områden är hans förtroende svagare. Arbetslösheten har fastnat på nivåer mellan 7 och 8 procent. Tillväxten har inte varit imponerande och BNP är efter fyra förlorade år knappt högre än 2008. Produktivitetstillväxten, basen för vårt framtida välstånd, har varit direkt dålig, liksom investeringarna.
För mig som socialdemokrat är det lite konstigt att se med vilka beundrande blickar den statsfinansiella hälsan betraktas. Som enda fina resultat av politiken är det ganska magert. För mig är statsfinanser i ordning ett medel för att bedriva politiskt arbete, inte målet med politiken. Om inte budgeten är i ordning blir det mesta av annan politisk verksamhet fåfäng. Men som enda mål för politiken är det lite för torftigt, som Kjell-Olof Feldt påpekade redan som ilsken student för femtio år sedan.
Och som politisk bedrift bör det ses i perspektivet av att statsfinanser i ordning är något som nästan alla tidigare finansministrar klarat, även i svåra tider. Wigforss, Sköld, Sträng, Feldt, Larsson, Persson, Åsbrink, Ringholm och Nuder lämnade över budgeten i ungefär samma eller bättre skick än de tog över. Att förlänga den listan är viktigt men självklart. Någon sensationell bedrift är det knappast, särskilt inte i ett land med unikt stort manöverutrymme i den ekonomiska politiken. Obetydlig statsskuld, ingen inflation, enormt överskott i utrikesaffärerna ger till och med större handlingsfrihet än Norge med sina inflationsrisker. Att i det läget sätta som ambitionsnivå att överträffa Mundebo och Wibble i den borgerliga budgetligan, och inte upprepa deras totala moras, imponerar inte på mig.
Sverige kan bättre.