Blocken blockerar en levande politik
Dualism är uppfattningen att världen är uppdelad i två delar: En svart och en vit. Kristna och kannibaler. Onda och goda. Röda eller vita laget. Himmel eller helvete. Vi och de andra.
Foto: FREDRIK PERSSON
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ungefär så resonerar dualisterna. Och dessa figurer ska vi vara försiktiga med. De har ofta lyckats skaffa sig stort inflytande genom sin förenklade världsbild som gör det lättare att organisera maktinnehavet. Den som inte vill passa in i denna enkla tvådelade mall har ofta fått det svårt. Men med tiden har världen blivit lite bättre. Det är tillåtet att i den fria debatten inta en tredje ståndpunkt. De religiösa galningarna har tappat sin makt - åtminstone i vår del av världen - och här är det tillåtet att ställa sig utanför dualisternas förenklade världsuppfattning. Vi har fått rätt att resonera. Religionen har blivit en privatsak. Det är tillåtet att vara karl och gilla rosa. Jazz är inte längre osvenskt och det händer att vi erkänner oss lite mångdimensionella och queeriga. Även bland väljarna kan vi se att de blir allt mer otrogna sina partier och i viss utsträckning börjar gå mellan de två politiska blocken. Men samtidigt som den politiska "kundkretsen" blir lite mer flexibel har de politiska "företagen" blivit striktare. Av en halvstabil blockpolitik har det bildats två politiska överpartier, med ett antal underpartier. Utvecklingen verkar ganska stabil åt ett cementerat tvåpartisystem. De bildar tillsammans en "regim" som kontrollerar den politiska sfären med järnhand. När liknande förändringar sker i näringslivet kallar vi det för "oligopol" eller "monopol". Vi som "kunder" blir hänvisade till två "företag" som i det här fallet gynnas genom såväl regelverk som subventioner för att kunna upprätthålla sin status som det enda alternativet. Och som sinsemellan kommit överens om att vakta sin dominerande position, det som när byggbolag eller asfaltsleverantörer gör samma sak kallas för kartellbildning och bekämpas av konkurrensverk med hot om fängelse..... När det kommer uppstickare gör man allt för att försöka krossa dessa. De hålls utanför regimens televisions- och radionät, de blir hudflängda av etablissemangets medier och kan i bästa fall räkna med svårigheter i sin karriär, i sämsta fall få de smörj nattetid av sina mer militanta opponenter. Men om partierna trots allt lyckas gå genom ekluten - som miljöpartiet och kristdemokraterna - lyfts de in i etablissemanget och får del av det politiska bytet. De blir en del av regimen. Frågan är hur vi som inte trivs i den här ordningen ska agera. Är vi riktigt desperata kan vi proteströsta på något utanför-parti. Eller så kan vi lägga oss på soffan. Eller så kan vi berätta för alla som vill höra att vi är trötta på det enfaldiga blocktänkandet. Därför är det tacknämligt att Mona Sahlin och den socialdemokratiska partiledningen åter börjat lufta sina tankar på att skapa blocköverskridande lösningar. Det är också intressant att det bland borgerliga ledarskribenter väsnas så oerhört om detta. De har nu hamnat i maktens centrum och vill enbart av detta skäl hålla fast vid den dualistiska idioticismen, mot bättre vetande tycks de vilja bita sig fast vid ett simpelt svart-vitt tänkande även i ett läge där verkligheten ser annorlunda ut. Det kan förstås vara lite vanskligt och förvirrande om väljarna dels får sig serverat en rödgrön koalition, dels får höra att det kan finnas andra politiska lösningar. Men vad ligger närmast väljarnas hjärta - en enkel svartvit värld eller en dynamisk verklighetssyn där landets bästa står i centrum?