I butiken där jag köper det mesta av min mat fanns häromdagen ett erbjudande om laxfiléer, 39:90 för 500 gram. Lax är både gott och nyttigt, men priset är även i vanliga fall alldeles för lågt.
Från Norge...
Laxarna är uppfödda i Norge. Där lever de i stora burar hela sina liv. De matas med foder som framställts av fisk fångad av industrifiskefartyg utanför Västafrikas kust.
EU betalar avgifter till Marocko för detta, även för fisk som fångas det ockuperade Västsaharas vatten. Pengarna går dock i väldigt liten omfattning till kustbefolkningen, som istället ser sin största källa till protein exporteras till Europa.
I fiskburarna i Norge matas fiskarna inte bara med foder, de får antibiotika också för att förebygga de sjukdomar som lätt uppstår när stora mängder djur lever tätt tillsammans. Foder och avföring gör vattnen runt odlingarna övergödda, antibiotika sprids ut till fisk i de fria vattnen. Det är heller inte ovanligt att odlade laxar rymmer och beblandar sig med de vilda stammarna och för in sina gener in i de fria bestånden.
Till Thailand...
När laxarna slaktats skickas de till Thailand eller något annat land i Asien där billig arbetskraft filéar och paketerar fisken.
Till Sverige...
Sedan skickas den åter till Europa där den till slut hamnar i Norrköping på våra tallrikar till ett pris på 39:90 för ett halvt kilo.
Hela denna globala matkarusell skulle inte vara möjlig om vi betalade ett acceptabelt pris för fisken från Afrika, transporterna från Afrika till Europa och från Europa till Asien och tillbaka till Europa. Den skulle heller inte vara möjlig om det inte fanns billig arbetskraft på andra sidan jorden. Den grundläggande frågan är givetvis hur mycket vi som konsumenter är beredda att betala för vår livsmedelsförsörjning.
Går smärtgränsen redan vid futtiga 39:90 för ett halvt kilo fisk?
När jag tänker på hur laxfiléerna hamnat i butikens frysdisk får jag en otäck känsla av åksjuka.