Årsskiftets långhelger klingar av. Det politiska Sverige rasslar så sakta igång igen. Det är långt till påsk. Så pass långt att Socialdemokraterna hinner välja sig en ny partiledare innan det är dags att bänka sig i kyrkan och stämma in i Erik Gustaf Geijers vackra påskpsalm "Du segern oss förkunnar".
Ledare
Kvällstidningarna har påpassligt satt igång partiledarjakten igen. I förrgår "avslöjade" Expressen att Pär Nuder driver en hemlig kampanj för att bli vald till Mona Sahlins efterträdare. Det faktum att Nuder ihärdigt säger nej, tolkades som ett bevis för att han är en reell kandidat. I går kontrade Aftonbladet med "avslöjandet" att nyheten om Nuder egentligen är en del av Sven-Erik Österbergs hemliga kampanj för att bli partiledare. Genom att plantera ut "nyheter" om möjliga konkurrenter i tidningarna - medan Österberg själv är tyst och stilla - ska konkurrenternas positioner försämras. Det faktum att Österberg inte vill kommentera Aftonbladets artikel, tolkades som ett bevis för att Österberg gärna vill bli partiledare. Kul läsning. Utan minsta ironi lyfter jag på hatten för kvällstidningarnas uppfinningsrikedom.
Socialdemokraterna behöver självklart en ny partiledare. Det kommer de också att skaffa sig. Senast i slutet av mars vet vi vem det blir. En besvärligare och möjligen mer hädisk fråga är om och till vad Socialdemokraterna behövs nuförtiden?
Partiets strukturella nedgång i väljarstöd, två förlustval i rad till Nya Moderater och det rekordsnabba bytet av partiledare skapar extra dramatik i den yviga eftervalsdebatten. Tankar luftas om en helt ny ekonomisk politik. I SSU: tidning Tvärdrag ropas på klasskamp och uppror. I parti och minut eftersöks en "ny berättelse" för Socialdemokraterna. Visst behövs viss förnyelse. Inget snack om den saken. Men förnyelse från vad och till vad; det är frågan?
Ett av Socialdemokraternas största trauman är att Högerspöket har försvunnit från politiken. I stället finns det numera ett i väljarnas ögon trovärdigt och halvkonservativt mittenalternativ till S. Under de senaste tjugo åren har begreppet mittenpolitik förändrats. I den nya mitten återfinns numera sådant som EU-medlemskap, friskolor, privat sjukvård och skattesänkningar sida vid sida med skattefinansierad välfärd, kollektivavtal och fördelningspolitik.
Tidigare var S den politiska mittens stora dominant. Därav de många åren av regeringsinnehav. Regeringsinnehavet gav samtidigt S chansen att definiera vad mittenpolitiken bestod av för stunden. Vilket i sin tur förstärkte partiets grepp om samhället och om väljarnas tankar.
Nu är läget annorlunda. S befinner sig i psykologiskt underläge. Men det finns botmedel. Österberg, Nuder eller vem det till sist blir som väljs till partiledare har angelägna arbetsuppgifter. S behövs som utmanande reformator av mittens rike. Viktigast av allt är konstruktivt motstånd mot att den rekordhöga arbetslösheten inlemmas i ordinär mittenpolitik. Elprisernas utveckling och järnvägssektorns förfall är andra exempel på områden där det finns klara behov av en helt annan mittenpolitik än den som bjuds i dag. Behovet av ytterligare vänsterspöken i politiken är dock mindre än minimalt.