Häromdagen tog LO till storsläggan mot arbetskraftsinvandringen. Den fackliga centralorganisationen kräver att "arbetsmarknadsprövning" återinförs. På vanlig svenska innebär det att behovet av arbetskraft ska avgöras av en statlig myndighet och inte av den arbetsgivare som vill rekrytera. LO vill också att ett antal nya prövningar och kontroller - utöver dem som redan görs - ska införas för den arbetsgivare som vill anställa utomeuropeiska medarbetare.
Arbetskraftsinvandringen till Sverige från världen utanför Europa är tyvärr ytterst begränsad. Allt som allt handlar det om knappt 20 000 personer. Grovt beskrivet är en tredjedel specialister, en tredjedel är bärplockare och en tredjedel är arbetare inom främst bygg-, städ- och restaurangbranscherna.
Specialisterna är det ingen som bråkar om. Bärplockarna och de personer som arbetar i reguljära jobb bråkas det ständigt om. Bråken om bären har dock knappast någon koppling till svensk arbetsmarknad i övrigt. Bären skulle av allt att döma förbli oplockade om inte människor från fattigare länder vore beredda att åka över halva jordklotet för att plocka dem. För många av dem som gör resan till det avlägsna Sverige innebär inkomsterna reella möjligheter till förbättringar av vardagslivet därhemma. Problemet är att några av de bemanningsföretag som rekryterar bärplockare och arbetare uppträder skurkaktigt och bedrägligt.
Karin Zelano är programchef för migrationsfrågor på tankesmedjan Fores. I en mycket tänkvärd artikel i Göteborgsposten (29 maj) visar Zelano på några av de ologiska "tankevurpor" och andra konstigheter som frodas i kritiken mot arbetskraftsinvandring.
Hon konstaterar till exempel att arbetskraftsinvandringen ofta beskrivs som "något arbetsgivare tjänar på och arbetstagare förlorar på. Det antagandet vilar på en märklig syn på de utländska arbetare som kommer till Sverige." Så är det. Vilka vuxna människor reser (och återvänder) till Sverige för att arbeta om de inte tjänade ekonomiskt på resan?
En annan märklighet är hur de missförhållanden som avslöjats i enstaka fall tas som intäkt för att försvåra och förhindra arbetskraftsinvandringen som sådan. Det självklara borde väl istället vara att förespråka att avtal och löner respekteras; oavsett var löntagaren råkar vara född?
Karin Zelano igen: "Gör tankeexperimentet att avslöjanden om att ungdomar tvingas arbeta under avtalsvidriga former på kafé skulle följas av krav på att arbetsgivare ska få svårare att rekrytera ungdomar. Lika ologiskt är det att låta regelbrott motivera strängare regler. Det är varken mer eller mindre allvarligt att en utländsk bärplockare tvingas arbeta till icke avtalsenlig lön än att en svensk gör det."
LO gör självklart helt rätt när de driver frågan om löner och avtal på arbetsmarknaden. Att återinföra en ordning där en statlig myndighet avgör om en utomeuropeisk person behövs eller inte behövs på arbetsmarknaden är däremot ett kraftfullt steg mot forntiden.
Arbetsmarknaden är inget statligt nollsummespel med ett fast antal jobb att fördela. En inresande asiat "tar" inte jobbet från någon svensk.