Har målet full sysselsättning samma politiska tyngd idag som under 1970- och 80-talen? Den höga arbetslösheten på knappt 9 procent under de senaste åren verkar ha cementerats och därmed accepterats av väljarna.
I valrörelsen 2006 kritiserade den borgerliga oppositionen regeringen Persson för att ha gett upp kampen mot arbetslösheten. Då låg siffran på drygt 6 procent. I dag, sex år senare, ligger motsvarande siffra på 8,8 procent. Visserligen kanske beräkningarna görs annorlunda idag, men ändå; 465 000 svenskar var arbetslösa i juni 2012.
Vem kunde tro det hösten 2006?
Regeringen har genomfört olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, en del av dessa har säkert tillkommit med goda avsikter och även nått de resultat regeringen önskade. Men effekterna har också inneburit ett utanförskap för alla de som idag (i bästa fall) sysselsätts i fas 3, eller sysselsättningsfasen, som är den sista delen av regeringens jobb- och utvecklingsgaranti från juli 2007.
Borgerliga politiker och debattörer hävdar att det var finanskrisen 2008 som bidrog till att arbetslösheten har bitit sig fast på för svenska förhållanden extremt höga nivåer. Säkerligen ligger det något i detta.
Samtidigt råder det idag nästan stiltje i debatten kring arbetsmarknadspolitiken. S har försökt få igång debatten genom olika förslag. Hittills har det dock varit svårt att finna några nya idéer, utan i mångt och mycket har det handlat om en upprepning av politiken från tidigare.
Under många år diskuterades sex timmars arbetsdag som en lösning på problemet. Få tror att det går att skapa alla de nya arbetstillfällen som krävs för att de 465 000 arbetslösa ska få ett jobb. Samtidigt som stora grupper tvingas arbeta övertid för att hinna med, går hundratusentals utan arbete. En lösning skulle då vara att minska arbetstiden och därmed bereda plats för de inte har arbete. Men ingen politiker med tyngd verkar idag tro på denna lösning. I alla fall är det märkvärdigt tyst i frågan.
Så vad återstår?
Riksdagen röstade så sent som i juni förra året för att stoppa alla nya anvisningar till fas 3. Regeringen har helt och hållet struntat i det beslutet, och sedan dess har över 40 000 personer hänvisats till denna åtgärd.
Socialdemokraterna har i veckan presenterat ett program för hur Arbetsförmedlingen ska reformeras. Dessutom föreslår (s) klassiska åtgärder som fler platser inom vuxenutbildning, utbildningskontrakt och utbyggd arbetsmarknadsutbildning för bristyrken.
Men detta räcker inte!
Istället behövs en bred samförståndslösning mellan regering och opposition samtidigt som regeringen ger upp den förda politiken. Annars riskerar vi att få en bestående klyfta mellan de som jobbar och de som saknar arbete. Och det skadar sammanhållningen och solidariteten i det svenska samhället - något som är minst lika allvarligt som arbetslösheten i sig.