LEDARE: Är det verkligen socialism vi vill ha?

SCB publicerar sina stora undersökningar i maj och november varje år. Underlaget av intervjuade personer är så pass stort att Centralbyrån även mäktar med att redovisa upp- och nedgångar för partierna i respektive valkrets. I Stockholm och i Stockholms län fortsätter nedgången för s. Moderaterna är största parti. M gör även stora frambrytningar i Östergötland. I november 2007 var s mer än trettio procent större än m. I november i år har skillnaden sjunkit ihop till lite drygt fem procent! Nästa stora undersökning från SCB kommer i maj 2009. Det blir den första stora mätningen som tar pulsen på hur väljarna uppfattar det nybildade oppositionsblocket mellan s, v och mp. Det lär bli mandatperiodens mest spännande opinionsundersökning. Internt i de tre oppositionspartierna tycks blockbildningen ha mottagits i huvudsak positivt. Många partiaktiva har varit sura och frustrerade på det öppna bråket om vilka partier som skulle samarbeta med vilka. Jag har hört och läst flera kommentarer på temat att "det är bra att samarbetsformerna nu är lösta så att vi kan satsa all energi på att kunna vinna nästa val". Sådana reaktioner är lätta att förstå. Jag vill inte vara en dysterkvist. Men likafullt vill jag påminna om att samarbetets karaktär och inriktning kommer att ha mycket stor betydelse för 2010: års valresultat. I söndags eftermiddag skrev partiledaren Lars Ohly ett brev till sina medlemmar där han förklarade bakgrunden till uppgörelse med s och mp. Brevet avslutas med orden: "Med vänsterpartiets medverkan i ett regeringsalternativ kan en socialistisk och feministisk politik bli verklighet". Låt gå för feminismen. Men att påstå att socialismen skulle förverkligas av socialdemokrater och miljöpartister är ett solklart fall av falsk konsumentupplysning. Och förespeglingar om en kommande socialism lär heller inte ha förutsättningar att dra väljare till oppositionsblocket. Allra minst i de större städerna och i den fjärde storstadsregionen. Min poäng är att om de tre oppositionspartierna samarbete ska bli framgångsrikt så krävs att partierna har en samsyn om samarbetets samhälleliga och politiska syften. Den borgerliga alliansen möjliggjordes genom tillskapandet av de "nya moderaterna". De gjorde rent hus med sin gamla paradroll som ovalbart högerspöke. Kristdemokraternas Göran Hägglund gjorde på sin kant smått heroiska insatser för att stävja den kristna och fördömande moralismen i sitt parti. Liknande processer måste nu genomföras i de tre oppositionspartierna. Socialdemokraternas självbild som enväldigt regeringsparti behöver självkritiskt granskas och omprövas. Mona Sahlin har under sin korta tid som partiordförande hunnit en bra bit på väg. Hon har tagit flera tuffa strider. Men mer fordras; det största partiet måste helhjärtat vara med på samarbetsvagnen. Mp:s Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har visat att de menar allvar genom att utmana partiets traditionalister i en medlemsomröstning om EU. Men mer fordras. Bilvägar, fordonsindustri och kärnkraft kan inte tänkas bort i ett samarbete med s och v. Lars Ohly har fortfarande det mesta ogjort. Det duger inte med läpparnas bekännelse till budgetdisciplin - som dessutom garderas med brasklappar om att härtill är jag nödd och tvungen för att få vara med. Lars Ohly behöver ta sitt parti på en förändrings- och förnyelseresa där medlemmarna förstår och accepterar att oppositionsblocket inte är en socialistisk förtrupp. Kort sagt. Ska SCB: s opinionsundersökning i maj 2009 innehålla nöjsamma nyheter för oppositionsblocket så kan inte blockets tre partier ägna sig åt opposition mot det egna blocket.

Information till våra läsare

Ledare: Är det verkligen socialism vi vill ha?

Socialdemokraterna är ensamt större än de fyra borgerliga regeringspartierna tillsammans. Slår man samman s, v och mp till ett block så leder oppositionen med ungefär tretton procent över alliansblocket. Så såg den partipolitiska opinionen ut i förra månaden om vi ska tro SCB.