Vi i den äldre SSU-generationen som mötte henne tyckte ibland att hon var lite lillgammal, lite påstridig, men förstod snart att det fanns mer tanke och djup hos Anna Lindh än vi först såg. Hon satte snabbt avtryck i SSU, blev invald i förbundsstyrelsen 1978, där även jag var med.
Gästskribent Göran Färm
Vi hamnade i olika läger i den heta SSU-konflikten 1981 när hetsporrar på ömse sidor var nära att spräcka ungdomsförbundet. Då visade hon sin förmåga att hitta lösningar och lappa ihop sprickorna. Nästa kongress, 1984, var enigheten bred bakom Anna Lindh som SSUs första kvinnliga ordförande.
Därmed kom hon snart att påverka inte bara SSU, utan även partiet och regeringen. Den formidabla SSU-generationen med Anna, Margot Wallström och Mona Sahlin innebar att socialdemokratins gubbiga prägel stegvis förvandlades. Det blev naturligt med unga kvinnor i partiledningen och regeringen, vilket också ledde till att socialdemokratin blev ett naturligt val för många unga kvinnliga väljare.
Det handlade dock inte bara om kön eller ålder, utan mest av allt om nya perspektiv. Miljöfrågorna blev tyngre, vi öppnade oss mot omvärlden och demokratin förnyades. Anna, Mona och Margot gick i spetsen för nya sätt att nå och öppna sig för nya väljare.
Därefter är Anna Lindhs karriär väl känd, men kanske inte hennes sätt att vara, hennes energi, öppenhet och tillgänglighet. Hon samtalade med alla, pratade inte bara själv. Jag minns den sista sommaren 2003 då det plötsligt ringde i min mobil. Det var Anna. Vi satt tillsammans i partiets arbetsgrupp om hållbar utveckling och hon ville diskutera ett papper jag hade skrivit, för att i detalj lyssna in vad jag menade - det tog hon sig tid med mitt i Euro-kampanjen.
När jag en gång hade talat på en konferens på hennes inbjudan kom det snabbt ett handskrivet kort med inte bara ett tack, utan en väldigt personlig reflektion om det jag hade sagt.
Jag minns ett korridorprat utanför s-gruppens möteslokal i Strasbourg under Sveriges EU-ordförandeskap 2001. Då var hon pressad. Det var inte så konstigt, eftersom hon var ansvarig för EUs agerande - t o m militärt - i ett läge där Makedonien stod på gränsen till inbördeskrig. EU, med Anna i spetsen, lyckades förhindra ännu ett krig på Balkan, efter alla de förödande krigen på 90-talet. Pressad, men inte rädd, utan redo att göra det som var nödvändigt, hur svårt det än var.
Den 9 september 2003 gjorde hon sitt sista offentliga framträdande. Vi satt i styrelsen för den socialdemokratiska JA till Euro-kampanjen, där jag hade bidragit till att locka henne till Norrköping, ihop med den grekiske svensktalande utrikesministern Papandreou. Vi genomförde möten, åt lunch med socialdemokratiska partivänner, jag fick en kram och vi for sedan åt var sitt håll - jag till Bryssel. Nästa dag kom nyheten: "Den svenske utrikesministern knivskuren". Och dagen därpå kom dödsbudet.
Precis som efter mordet på Olof Palme kändes det som att Sverige aldrig mer skulle bli sig likt. Lite av glädjen gick förlorad, lite av vyerna och den friska fläkten.