Anna Ekström är generaldirektör på Skolverket. Hon har ansvar för den statliga styrningen av skolan. En viktig del i Ekströms uppdrag är att se till att betyg och andra mätningar av elevernas resultat utförs på ett sätt som gynnar och sporrar alla elevers kunskapstillväxt.
En märklig del av betygen är de s k Salsamätningarna där skolors förmodade snittbetyg bedöms utifrån elevernas bakgrunder. Skolor med många invandrarelever, många elever från familjer med lågutbildade föräldrar och skolor med många pojkar antas kort sagt prestera sämre än skolor med en annan elevsammansättning. Anna Ekström vill avskaffa Salsamätningarna.
Det gör hon rätt i.
Sociala bakgrunder har givetvis betydelse för elevers skolarbete. Det blir däremot helt tokigt när vissa sociala bakgrunder får legitimera dåliga skolresultat. Salsamätningarnas försvarare hävdar att syftet med Salsa inte alls är tänkt att skapa låga förväntningar på vissa elever. Jag tror dem. Avsikten med mätningarna har säkert varit att skapa insikt om skolornas ansvar för att alla elever, oavsett bakgrund ska matchas mot de uppsatta kunskapsmålen.
Dessvärre tycks Salsamodellen på många håll också tjäna som förklaring till svaga resultat. Låga förväntningar sprider lätt stämningar av likgiltighet och uppgivenhet omkring sig. Staten har levererat en ursäkt för undermåligt arbete. I sin förlängning är ursäktens ideologi och konsekvenser rätt så rysliga. Invandrade pojkar från socialt och ekonomiskt utarmade hemmiljöer ska inte sättas på undantag. De är samhällets begåvningsreserv. Det är deras framgångar i skolan som avgör om Sverige framöver ska vara ett hyggligt land för många eller ett bra land där alla får goda chanser att göra skillnad för sig själv och för samhället.