Anders Borg (M) är finansminister. Och väldigt populär. I går publicerades Aftonbladet/Sifos årliga mätning av väljarnas förtroende för statsråden i regeringen. Anders Borg vann tätt följd av partivännerna Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt. Det är inte förvånande. Moderaternas ledartrojka är superkändisar i Sverige. Merparten av statsråden i övrigt är nog kändisar i ungefär samma omfattning som en chefredaktör på Folkbladet i Norrköping.
Utöver Moderattrions dominans går det därför inte att utläsa särskilt mycket annat än kändisstatus från regeringens förtroendetävling. Det finns ett gäng som sladdar på 2, 5 poäng (av 5 möjliga). Att utläsa någon politisk trend är vanskligt. Visst kan arbetsmarknadsminister Hillevi Engströms låga poäng (2, 6) tolkas som ett missnöje med den stigande arbetslösheten. En sådan slutsats försvåras dock av att Engström får högre förtroendepoäng i år än förra året. Samma sak med socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Kritiken mot utförsäkringar och a-kassa skulle kunna ligga bakom hans låga ranking (2, 5). Men hur kommer det sig då att även han har bättre siffror än i fjol?
Förändringarna på listan är överlag mycket små. De som inte ligger still rör sig upp eller ner med 0, 1 poäng. En av de få saker som överraskar mig - och som motsäger min teori om kändisskapets betydelse - är att Folkpartiets EU minister Birgitta Ohlsson vinner över sin partiledare Jan Björklund. Björklund är definitivt mer känd än Ohlsson. Men ändå inger han mindre förtroende än Ohlsson. Nåt att grubbla på för Björklund. Vilket han säkert gör. Eller i vart fall borde göra. Sådana grubblerier slipper Anders Borg. 4 poäng är en rekordnotering som i stället skapar mycket grubbel i ledande Socialdemokraters nattläger. Hoppas jag.