Opinionssiffrorna har i stort sett legat still sedan i januari. Högerpartiet Tories har 40 procent, Labour 30 procent och Liberaldemokraterna 20 procent.
Fyra veckors valrörelse kommer självklart att påverka valresultatet. Men hur mycket och i vilken riktning; det kan ingen veta.
Skandalerna har duggat tätt i brittisk politik de senaste åren. Giriga och obetänksamma parlamentsledamöter har gång efter gång avslöjats med fingrar i syltburkar som de borde hålla sig ifrån. I det nationalistiska och missnöjda gyttret av småpartier vädras morgonluft. Skandalerna kan antas ge draghjälp åt deras valkampanjer.
Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg startade valrörelsen i går med en stenhård attack på den nuvarande premiärministern Gordon Brown. Enligt Clegg bär Brown ett personligt ansvar för allt elände som drabbat britterna.
Finanskris, bankkris, arbetslöshet, höjda skatter och Irakkrig var några av de synder som Clegg staplade på Browns rygg. Labourledaren har under de senaste veckorna skickat ut samarbetstrevare till Liberaldemokraterna.
I politik är förstås allt möjligt. Det som sägs i en valrörelse är färskvaror. Om Cleggs tal ska ses som ett svar på Browns inviter så är det nog emellertid bara att glömma alla planer på ett regeringssamarbete mellan Libdem och Labour.
För dagen talar det mesta för att Storbritanniens nästa premiärminister heter David Cameron. Tory-ledaren har enträget satsat på att hänga på ett "New" framför partinamnet. Han gör en Reinfeldt kan man säga. Förre Labourledaren Tony Blair var i sin tur Reinfeldts förebild när han svängde om Moderaterna till Nya Moderaterna.
David Cameron har ganska framgångsrikt isolerat tok- och rikemanshögern i sitt parti. På känt new/ny-partimanér är Camerons valprogram inriktat på att minska utanförskapet, hålla skatterna låga för strävsamma och arbetande britter och på bättre skolor för missgynnade barn och ungdomar.
Allt kött blir hö, så lär oss psalmen. Och allt nytt blir gammalt, så lär oss livet. Men oavsett hur det går i valet torsdagen den 6 maj så lyfter jag på hatten för New Labour. Partiet har lyckats fila bort flera vassa kanter i det brittiska klassamhället. Ur ett mer personligt perspektiv är jag dessutom tacksam för att Tony Blair och New Labour under flera år gjorde det roligare och mer färgsprakande att räkna sig till den globala socialdemokratiska familjen.