Att staten håller tassarna borta från media är självklart viktigt. Det förstår var och en som t ex följt statstelevisionens sändningar i Syrien eller som häromkvällen såg intervjun med de benådade svenska journalisterna i statlig etiopisk tv. Statligt kontrollerad media tenderar att förlänga statsmakten i stället för att granska den. Statligt finansierad media riskerar att minska oberoendet och kan uppfattas som ett riskabelt förstadium till statligt kontrollerad media.
Det var därför väntat att gårdagens förslag från public service kommittén om skattefinansiering av SVT och SR skulle möta omedelbar kritik. Någon kritikstorm var det emellertid inte alls fråga om. Utöver vänsterpartiets Lars Ohly, några principfasta liberaler ute på nätet och i viss mån SR: s avgående vd Mats Svegfors var det tunnsått med riktigt arga opponenter i går. Det märks att tiden har haft sin gång.
Dagens public service media finansieras med licenser. Uppemot 90 procent av de hushåll som krävs på licensavgifter betalar in de 2076 kronor om året som bolaget Radiotjänst begär.
Licenssystemet är sinnrikt upplagt. Det ger en direktkontakt mellan den betalande publiken och de sändande bolagen. Med en skattefinansiering bryts denna relation. Public service blir ett samhälleligt allmänintresse.
Varför då peta och ändra i ett finansieringssystem som tycks fungera bra? Problemet är just att tiden har haft sin gång.
Det finns i dag hur många sätt som helst att se och höra på public service sändningar utan att nyttja en licensbelagd apparat. Public service bolagen har själva drivit på utvecklingen genom att ligga i framkant med att ge ut sina program i digitala utgåvor som lämpar sig utmärkt för mobiltelefoner, datorer och läsplattor. Vilka inte är licenspliktiga. Förr eller senare är det således nödvändigt att införa en ny finansieringsmodell.
Det enklaste och mest raka är att låta pengarna komma in via skattsedeln. Kommittén har konstruerat en modell som gör det minst lika svårt som i dag för eventuellt klåfingriga politiker att lägga sig i finansieringen. Inget system är förstås idiotsäkert. Även dagens modell visade sig vara sårbar under 1990-talets ekonomiska kris då riksdagen beslutade att dra åt sig en del av pengarna som var ämnade för public service.
Sådana risker får vi leva med.
Skulle Sverige mot all förmodan utvecklas till en diktatur så kommer inga lagar i världen att frälsa oss från statspropaganda i kablar och nät. Så är det bara.
Men för vad vi vet nu så framstår kommitténs förslag som klokt och pragmatiskt. Den tre månaders remissrunda som nu sätts i gång kommer att landa i ett brett stöd för att göra public service till ett nationellt allmänintresse.