Alliansen tappar gemensam takt
Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund smidde samman alliansen inför valet 2006 och lyckades övertyga med enighet och ett kraftfullt politiskt program. Två år senare börjar samarbetet att gnissla både här och där. Under Almedalsveckan visade de fyra dock upp en enad fasad.
Foto: SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men det var före raden av bisarra hugskott om fastighetsskatten, och innan inpiskningen av de tveksamma om signalspaningslagen. I veckan basunerade 15 tunga borgerliga politiker ut på DN- debatt att de startar nätverk mot FRA-lagen. Att folkpartiet skadar regeringssamarbetet, det var centerns partisekreterare Anders Flankings utspel i Ekot i juni. Och visst. Folkpartiet markerar och profilerar sig om svenskt Nato-medlemskap, mer kärnkraft och att Sverige inte ska deltaga i EU-toppmöten där Zimbabwes diktator medverkar. Men Flanking blundade med det andra ögat. För centern har gjort egna utspel om behovsprövade barnbidrag, sänkta arbetsgivaravgifter för de minsta företagen, stora järnvägssatsningar, och behovet av en ny euroomröstning. Och det är inget konstigt i det. Är krubban tom, bits hästarna, särskilt de kusar som ligger strax ovanför fyra procent i mätningarna. Nu ser vi att är det gny och gnäll om det mesta. Exempelvis spänningarna i regeringen mellan fp och kd om vårdnadsbidraget, där man till slut fick till en kompromiss, medan motsättningen om könsneutrala äktenskap kvarstår, Man kunde ana att det fanns olika meningar mellan de borgerliga partierna om hur hårt Reinfeldt skulle kritisera politiska fängslanden när han åkte till Kina, men där han till slut fick ge sig, efter en veckas mummel.
En fråga som mycket väl kan komma att splittra regeringen i höst är den så kallade OPS-finansiering av exempelvis vägbyggen. Ska staten sätta sig i skuld till det privata, när det handlar om samhälleligt betydelsefulla satsningar? Nej, säger moderaterna. Gärna, säger centern och kristdemokraterna. Moderaterna rymmer olika meningar om spelmonopolet, om huruvida värnskatten borde avskaffas, och om vi ska ha en statlig a-kassa. Utöver detta råder det gällande försvarsfrågan fullt krig inom högern. Moderaterna centralt bromsar den regionreform som folkpartiet, kristdemokraterna, centern och några av de egna ute i landet vill ha. Förslaget om att alla långtidssjukskrivna ska ha 75 procent i sjukförsäkring oavsett om man har avtalslösningar eller inte, sköts förmodligen i sank av den starka inre moderata kritiken. Som sagt, det är inget konstigt om det blir gnissel, när inte allt går som på räls.
Kvar finns ett par frågor: Var vi duperade, vi som 2006 sa att de borgerliga var så ovanligt, väldigt sams? Och med vilken trovärdighet kan Reinfeldt ifrågasätta oppositionens samarbetsförmåga, när mer och mer krackelerar på hemmaplan?