Svenska kyrkan har drygt 6 miljoner medlemmar. Jag är en av dem. Likt miljoner av medlemmarna är jag inte särskilt religiös. Jag uppskattar däremot Svenska kyrkan som historisk kulturbärare och som ceremonimästare vid livets svåra stunder.
Nyligen var jag på en begravning. En människa, mor till tre halvvuxna barn, rycktes bort mitt i livet. Hon låg i sin kista framme vid altaret medan vårsolens strålar letade sig in genom de vackra kyrkfönstren och medan tårarna rann på barn, anhöriga och vänner. Vad säger man i sådana situationer?
För mig är det definitivt värt några tusenlappar i årlig kyrkoavgift att det stod en präst vid hennes bår med förmågan att ge både andlig och världslig tröst. Dels utstrålade prästen sin tro på att den döda nu befann sig i en bättre värld utan oro och plågor. Dels förklarade han att den döda givit oss alla det finaste man kan ge: "Hon har givit var och en av er sina egna personliga minnen av henne. De minnena kan ingen ta ifrån er. Låt henne leva i era minnen", sa prästen.
När jag satt där i kyrkbänken kändes det trösterikt att inte helt avvisa prästens tro på det eviga livet. Rådet att vårda den döda i mina egna personliga minnen tog jag och många andra till oss direkt. Kyrkkaffet flödade av minnesdelningar.
Svenska kyrkan rymmer också en hel del politik. Den officiella delen av politiken är välkänd. De politiska partierna framhärdar med att ställa upp i kyrkovalen där medlemmarna väljer ledamöter till kyrkans "riksdag"; kyrkomötet. Men det finns också andra bilder av kyrkans politiska bataljer.
Dagens Nyheter publicerade i helgen ett långt reportage skapat av tidningens medarbetare Niklas Orrenius. Under rubriken "Kyrkans vägval - en smutsig strid" tog sig Orrenius an somliga av Svenska kyrkans mindre vackra interiörer. "Präster och kyrkliga debattörer krigar mot varandra med en frenesi och avsky som får politiker att verka fromma som lamm", skrev Niklas Orrenius.
Alla skäller på biskopen skulle man kunna säga.
Helle Klein med ett förflutet som stridbar politisk chefredaktör på Aftonbladet är sedan några år tillbaka verksam som präst i Svenska Kyrkan.
Enligt Helle Klein "finns högerextremismen hos oss i kyrkan, med präster som legitimerar främlingsfientlighet och flirtar med SD. Men biskoparna är tysta". Hon varnar för att de inom kyrkan som kritiserar Svenska kyrkans samarbete med "muslimska företrädare medverkar faktiskt till att förstärka islamofoba stämningar."
Enligt prästen och religionsvetaren Eva Hamberg är problemet att "kyrkans ledare vågar inte tala tydligt om Gud och Jesus, för de räknar med att om de gör det, så går folk ur kyrkan".
Ärkebiskopens ambition att kyrkan ska nå ut i samhället med fler politiska frågor som till exempel klimatfrågor, vapenexport och invandring får Eva Hamberg att sucka: "En kyrka är något annat än en lobbygrupp".
Självklart finns det en mängd olika uppfattningar om himmel och jord i den stora Svenska Kyrkan.
Det som skrämmer i Orrenius reportage är däremot den oförsonliga attityden och sekttendenser till höger och vänster. Tolerans tycks vara en bristvara. Vart tog det där med att vända andra kinden till vägen?