Alla mina fadersfigurer
Foto: Ohlsson Jens
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När jag var liten tänkte jag ofta på min pappa. Jag brukade önska att jag skulle få träffa honom. Det hände aldrig. Min familj - mamma, syrran och jag - var här i mammas och vårt hemland, Sverige. Han däremot, var kvar i Iran. Det var svårt att träffas. Kriget mellan Iran och Irak var påtagligt, inte minst för en läkare som honom. Några brev utväxlades, men inte mycket mer. Inte heller efter krigets slut träffades vi. I takt med att jag blev äldre växte ilskan över att han aldrig hörde av sig. Över att han inte var som andra pappor. Mina vänners pappor kom till skolans föräldraträffar, hämtade dem efter fredagsdiscona och gav dem julklappar. Min pappa fanns bara där på andra sidan jordklotet utan att göra något som helst väsen av sig. Min mamma sa aldrig ett ont ord om min far, men jag minns hur arg jag själv var på honom. Istället fick min morfar Otto och min morbror Sten större plats i mitt hjärta. Morfar och jag brukade läsa och åka på utflykter. Tillsammans med Stene och mina kusiner spenderade jag många skollov. Och så kom Göte. I slutet av lågstadiet träffades han och mamma. Vi tittade på utställningar, åt på McDonalds och åkte i hans smörgula Saab. Visst, jag medger, i början tyckte jag inte särskilt mycket om att träffa honom. Den där småländske mannen som trädde in i våra liv. Som gillade dansband, hade vitt skägg och som alltid var snäll. Men i längden var det svårt att tycka illa om någon som var så snäll. Vars tålamod borde få Nobelpris och vars pannkakor var mycket godare än skolans. I takt med att tiden gick upptäckte jag hur han blev min alldeles egna Göte. När jag gick på gymnasiet dog min pappa. Han gick bort i cancer. Till hans begravning i Iran kom mängder av folk. Skaror av människor han hade hjälpt på sin mottagning kom för att ta ett sista avsked. Varje gång jag får frågor om mitt ursprung eller om var mitt namn kommer ifrån, påminns jag om just detta. Om mitt ursprung och mitt namn. Och om min pappa. Det är inte särskilt sällan, var och varannan dag är det någon som frågar. När jag var yngre tyckte jag att det kunde vara besvärligt. Idag är det annorlunda. Min ilska mot pappa har lagt sig. Och jag är stolt både över att få vara svensk och över min bakgrund. Jag känner mig lyckligt lottad, inte minst för att Sverige är ett så fantastiskt land. När det är Fars dag - som det är när jag skriver detta - är det svårt att inte tänka på sin pappa. Men han är inte den enda jag tänker på, på Fars dag. Jag firar honom liksom jag firar morfar, Stene och så klart Göte. Alla har de varit - och är! - sådant som jag tror är vad som avses firas idag. Några sorters faderfigurer.