När missförhållanden inom skogbruket uppdagas visar sig tydliga politiska skiljelinjer. Det är ingen slump att vänstern ropar på statliga regleringar medan borgerligheten litar till den enskilde.
Gång på gång upprepas mantrat om att politiken har avideologiserats och att det minsann var bättre förr. Kan man sin samtidshistoria vet man att samma sak upprepats i decennier och är rimligen lika aktuellt och lika inaktuellt hela tiden. Mycket riktigt tas många eller kanske till och med de flesta beslut i konsensus över parti- och blockgränser. Då och då ploppar det dock upp frågor på den politiska dagordningen som tydliggör de tydliga skiljaktigheter som dagens väljare har att ta ställning till.
Politikens skillnader Ett sådant tillfälle var vårens reportageserie i Dagens Nyheter där Maciej Zaremba beskrev det svenska skogsbruket. Som vanligt skrev Zaremba initierat och engagerat och många upprördes över de skräckexempel på modernt skogsbruk som artiklarna lyfte fram.
Från höger till mitten till vänster är alla rimligen överens om att den svenska skogen ska brukas där ekonomiska värden, naturvärden och upplevelsevärden balanseras på bästa sätt. Lösningarna vad gäller vägen dit är dock väsensskilda.
Från vänsterpartierna och Folkpartiet, det alliansparti som för närvarande har närmast till hands att kräva nya statliga regleringar, krävdes omedelbart nya regler som alla hade gemensamt att de inskränkte den enskilde skogsägarens äganderätt. Mer skog skulle tvångsinlösas och den övriga skulle styras hårdare. För stora delar av det svenska politiska spektrat var ryggmärgslösningen att lyfta över ansvaret från den enskilde ägaren till staten. Äganderätten vägde lätt.
För Centerpartiet och för majoriteten av borgerligheten var ryggmärgsreflexen en annan. Äganderätten ska väga tungt och detta gäller i allra högsta grad den svenska skogen. Få brukar sina ägor så långsiktigt och varsamt som en skogsägare som planterar för att barnbarnen ska få avverka. Visst finns exempel på dåliga privata skogsägare men ingenting tyder på att det offentliga generellt sett är bättre på att ta hand om skog och mark.
För mig tydliggör skillnaden i dessa ställningstaganden på en djupare ideologisk skillnad. Tron på staten som den enda av samhällets aktörer som kan ta ansvar, misstron mot den enskilde ägaren och övertron på möjligheten att reglera bort alla problem bottnar sig i en socialistisk samhällsanalys som de rödgröna partierna i hög utsträckning bygger sin politik på.
Borgerlighetens politik bygger eller i alla fall borde bygga på tilltro till den enskilda människan och en i mina ögon sund misstro mot stat och byråkrati. Då kan aldrig ökat regelkrångel och överhet vara det som ligger närmast tillhands. Däri ligger en viktig skiljelinje i svensk politik.
