Afghanistan är en hjärtefråga
Före den socialdemokratiska partikongressen spekulerade medierna intensivt om hur det skulle gå i frågan om fortsatt svensk militär närvaro i Afghanistan. Det blev en het debatt, men när det kom till beslut var utslaget glasklart. Kongressen stödde partistyrelsens förslag - vi ska vara kvar i Afghanistan.
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Några röster i debatten menade att vi ställer upp på "USAs krig", och t o m att vi nu "är i krig med Afghanistan, utan krigsförklaring". Men kongressen genomskådade populismen och förstod vad det handlar om, nämligen en insats som genomförs på grundval av ett solklart FN-mandat och av mycket goda skäl. Jag undrar om de som talade för ett internationellt tillbakadragande verkligen är beredda att ta ansvar för resultatet om ett tillbakadragande skulle leda till inbördeskrig, som mycket väl skulle kunna sluta med taliban-seger? Jan Eliasson påpekade att före kriget, under talibanstyret, förbjöds flickor att gå i skolan. Sedan FNs och USAs insats började har man startat skolor, som bl a innebär att nu går sex miljoner barn i skolan jämfört med tidigare en miljon - trots att talibanerna t o m genomför gasattacker på skolor. Vad är inte det värt? Jens Orback från Palmecentret som nyligen har besökt Afghanistan påpekade att det internationella samfundet är där på den afghanistanska regeringens inbjudan, och att av alla afghaner han träffade ville INGEN att vi ska dra oss tillbaka. Nu hålls val, långt ifrån perfekta, men med imponerande valdeltagande, trots att talibanerna hotar skära fingrarna av alla som röstar. Märkligt nog pekade ingen på det kanske starkaste argumentet för FNs närvaro, nämligen att ett talibanstyrt Afghanistan skulle medföra en förödande destabilisering av hela regionen. Talibanerna för krig även i den instabila kärnvapenmakten Pakistan - och runt Afghanistan finns konfliktfyllda områden som t ex Uzbekistan och Iran. Ett talibanstyrt Afghanistan skulle kunna ändra hela maktbalansen i denna känsliga del av världen, och därmed faktiskt bli ett hot mot världsfreden. Kongressen visade klokskap, på detta område liksom de flesta andra. Socialdemokratisk utrikespolitik har, som en del av vår fredskamp och alliansfrihet, alltid inneburit att vi är beredda att ta ansvar vid konflikter i världen - Kongo, Cypern, Gaza, Bosnien, Kosovo osv. I den traditionen faller Afghanistan väl in. På en avgörande punkt blev dock kongressen helt överens, nämligen att den militära insatsen inte räcker. Allra viktigast är att ge stöd till en sådan ekonomisk, social och politisk utveckling att afghanerna får möjlighet att utvecklas i fred och frihet, vilket är det enda som kan göra att stödet för talibanernas knarkfinansierade extremism försvinner.