Widar Andersson: Med hugg och slag byggs ett rödgrönt lag

Hur misstroendedramat än slutar i riksdagens votering på måndagen 21 juni så är det lätt och rätt att redan nu peka på att Nooshi Dadgostar har gjort en stor insats för att få ihop ett rödgrönt regeringsalternativ. Ett sådant alternativ bygger ju som bekant på - som landet ligger nu - att både Vänsterpartiet och Centerpartiet ingår i blocket på ungefär lika villkor och med en förmåga att skapa en samsyn i budget- och andra tunga regeringsfrågor. 

När jag gick till tåget tidigare idag såg jag en reklampelare från ett de digitala vårdbolagen med budskapet: "Bit inte ihop. Tala med en psykolog."  Det fick mig att tänka på riksdagen och på vänsterledaren. I sju år har riksdagspolitikerna genom avtal och överenskommelser försökt bita ihop och tänka bort den parlamentariska demokratins fundament: Mandat och majoritet. Genom att låtsas att Vänstern och SD inte fanns så kunde en regering vila på ett mycket liberalt centerparti och ett mycket vänstertraditionellt vänsterparti. 

Nu har Dadgostar likt en hårdhänt psykolog tryckt ner Löfven och Lööf på sin mottagnings ottomaner och sagt som det är: Ni är beroende av oss. Löfven och Lööf reagerade genom en gemensam pressträff på söndagsförmiddagen där de "på grund av hård kritik från Vänsterpartiet" ändrade i processen för hur en ny hyreslagstiftning ska tas fram: Mer förhandling á la V och mindre utredning á la C. Dadgostar var inte nöjd när hon själv höll pressträff på eftermiddagen. Vilket är begripligt. Säljer hon sig för billigt så går hela den psykologiska vinsten förlorad i en tafflig Västgötaklimax. 

Vänsterpartiet vill uppenbarligen vara ett annat vänsterparti nu än vad de har brukat vara under de senaste hundra åren. De vill regera och deras partiledare visar att hon är beredd att fälla den nuvarande lilla rödgröna regeringen för att på allvar få dem att förstå hur deras regeringsunderlag egentligen ser ut. Jag förstår att Socialdemokraterna är sura. Vänsterkritiken mot fri hyressättning är våldsamt överdriven. Men nu handlar det om något annat. Medan det blågula partiblocket så sakta formerar sig genom att tala med varandra så närmar sig den rödgröna grupperingens partier varandra genom hugg, hot och slag. Vilket som ser snyggast ut är tämligen givet. Vilket som är mest effektivt återstår att se. Det är inget konstigt att det mullrar och skakar när "ytterkanterna" knör sig in i den politiska mitten. Avgångar, pågångar, extraval: allt är möjligt. Att bita ihop och att låtsas har kanske haft sin tid för nu?