I en krönika på Svenska Dagbladets kultursida beklagar hon att vi "som bekant inte har så lätt att hantera avvikande åsikter i det offentliga samtalet i det här landet. Det är sorgligt att vi ännu inte tycks begripa att det är i spänningsfältet mellan tvärsäkra ytterkanter som civilisationen uppstår och utveckling på ett fredligt sätt kan drivas framåt. Att själva poängen med yttrandefriheten är att i detta syfte skapa en marknadsplats för åsikter." (SvD 30/8 2023)
Det är ett rimligt förhållningssätt. Ytterkanter är som varnande fyrar som visar oss vägarna in mot de breda farlederna i mitten. De där breda farlederna kan, beroende på situation och uppgift, ibland ligga lite närmare den ena ytterkanten och ibland lite närmare den andra. Det är inget konstigt med det.
Stina Oscarson använder sin egen yttrandefrihet på ett föredömligt personligt sätt. Hon resonerar sig fram till att hon "hellre lever under ett auktoritärt styre, men lever, än är död i en demokrati." Detta ställningstagande är en följd av att hon "För över ett år sedan, efter en diskussion om Sveriges vapenleveranser till Ukraina, fick jag frågan om hur jag ansåg att vi skulle agera om Ryssland angrep oss. Ansåg jag då att vi inte skulle svara militärt, utan lägga oss direkt? Ja, sa jag. Jag tror faktiskt jag tycker det."
Oscarson pläderar inte för att andra ska tycka som hon. Hon längtar heller inte efter att underkasta sig Ryssland och Putin. Men hon anser inte att demokratin är mer värd än människoliv. Stina Oscarson förfäktar nog här en åsikt som alls inte är särskilt udda. De flesta människor lever faktiskt hellre än vad de dör. Sådana är vi.
Givet Sveriges utsatta läge - vi är ett ännu militärt allianslöst land som är med och levererar krigsmaterial till Ukraina som överfallits av vår ärkefiende Ryssland - får man nog ändå betrakta hennes hållning som en ytterkantsuppfattning. Blir vi angripna kommer vi att försvara oss. Och de som inte vill försvara Sverige och demokratin i ett sådant läge kommer inte att vara hjälpa av några yttrandefrihetslagar. Den saken är klar. Men fram till dess (där jag hoppas att vi aldrig hamnar) är det guld värt att Stina Oscarson använder sin yttrandefrihet för att gå hela vägen i en tankekedja där hon visar vad som är alternativet till försvarsvilja och till fullt vapenstöd till Ukraina. Och därmed föser hon oss ut i den breda farleden där yttrandefriheten tjänstgör som varningsfyrar och inte som alltings huvudsak.