Det skapas utrymme för bråk om mycket av det som idag kallas för "kulturkrigsfrågor", det vill säga konflikter om sådant som identitet, sexualitet, religion och kultur när de vanliga politikerna tog semester. Kulturkrigsbråken har numera blivit allt vanligare och kan smälla till när som helst under åren. Betyder det att politiken i sig självt har blivit mer udda och konfrontatorisk? 

Det finns ett par hyggligt hedervärda svar på den frågan. För det första är det ju så att Sveriges verkligheter på marken har förändrats kraftigt. Förhållanden på marken avgör mycket av politikens riktning. Sverige är numera hemland för en grov kriminalitet med jämförelsevis brutala nivåer av dödliga skjutningar och hänsynslösa sprängningar. Denna kriminalitet drivs i huvudsak av barn till utomeuropeiska invandrare. Muslimerna i Sverige har blivit så pass många att de annars helt insomnade religiösa bråken har fått nytt liv; inte minst genom enskilda migranter som använder Sveriges yttrandefrihet som scen för koranbränningar och andra tokerier.

Som upploppen i Norrköping, Linköping och Örebro visade förra påsken och som upploppen på Järvafältet visade denna vecka, så bor det i Sverige nu så pass många invandrare från konfliktfyllda och politiskt primitiva länder att svensk polis och politik allt oftare har att hantera våldsutbrott som vi inte sett maken till på mycket länge. Konflikten med Turkiet om vårt Natomedlemskap göder också kulturkrigsstämningar.  Allt detta påverkar med rätta den reguljära politiken. 

Att Sverigedemokraterna, som kommer från en profilerad identitetspolitisk konfliktkultur har blivit ett stort parti har givetvis också betydelse. (Även om jag tror att de nu aktuella förlöpningarna av partiveteranerna Richard Jomshof och Björn Söder om muslimer och Pride mer är att tolka som en redan förlorad maktkamp från deras sida.)      

Givet allt detta så kommer nog antagligen det bästa svaret på frågan om politiken i allmänhet har blivit mer udda och konstig från den behaglige liberale statsvetaren Andreas Johansson Heinö. I en kolumn i DN 10/1 2023 beskriver han kulturkrigsfrågorna som mycket viktiga samhällsspörsmål vars svarsalternativ dessvärre i allt för hög grad har lämnats över till ytterkanterna, som helt saknar modererande och kompromissande instinkter. Det är just detta som förvandlar självklara politiska konflikter om kultur, identitet och religion till ett kulturkrig. Vilket inte tjänar Sverige väl.