Samhällsproblemen löser sig dock inte lika fort som vad regeringar kommer och går. Särskilt sega är förstås de problem som kan kallas för underliggande och strukturella; dessa problem utvecklas till stor del som effekter av tendenserna i den politiskt accepterade samhällsutvecklingen i stort.
I centrum av den politiska uppmärksamheten står, sedan några år tillbaka, det växande gangsterväldets skjutningar och sprängningar på gator och torg. Flera hundra personer har skjutits ihjäl och tusentals människor har traumatiserats på en mängd olika sätt. Det ämnet kommer garanterat att ingå i talepunkterna från de allra flesta partiledare och förmodligen ckså från språkröret Amanda Lind. Hon gör sin andra partiledardebatt sedan hon tillträdde sitt uppdrag i våras.
Det tog många år innan våldsutbrottet i Sverige kunde diskuteras som det problem som det är; det vill säga en effekt av en på tok för hög och snabb invandring från Mellanöstern/Norra Afrika; en av världens mest korrumperade, våldsamma och odemokratiska regioner. Jag vet inte om Miljöpartiets nya språkrör Amanda Lind har hunnit så långt i sin personligt politiska utveckling att hon instämmer med Teresa Carvalho som är S talesperson i riksdagen när Carvalho (Expressen 9 augusti) slår fast att: "Invandringen har bidragit till ett utanförskap (--) som triggat unga killars jakt på tillhörighet och status och möjliggjort den omfattande nyrekryteringen till gängkriminaliteten?
Osäkerheten är än större och bredare när det gäller partiledarnas lust att debattera Sveriges knackiga ekonomiska tillväxt, (knappt över nollstrecket) vår höga arbetslöshet, (runt 8 procent), och vår sakta glidning nedåt på listan över världens minst korrumperade länder (sämst i Norden)?
Också i utvecklingen av dessa systemhotande samhällsproblem finns kopplingar till den politiskt accepterade samhällsutvecklingen i stort. Vilket försvårar för vettiga diskussioner och pragmatisk politik. Den värderingstunga grundplattan från de tidigare statsministrarna Reinfeldt (Invandring berikar Sverige) och Löfven (Vi bygger inga murar) från 2013/2015 ligger där den ligger. Vilket betyder utbredd olust att tala om och att ta itu med samhällsproblem som kräver förmågan att säga att vi "hade fel då men nu vill vi göra mer rätt."
Men förr eller senare hamnar vi förstås där. Tillväxt, arbetslöshet och korruption är för allvarliga problem för att verklighetsblyghet i längden ska kunna hindra en omläggning av politiken. Tänk om Amanda Lind kunde rubba cirklarna och rakt och oblygt säga som det är i partiledardebatten i morgon!