Statens kostnader rusar snabbt uppåt i Coronapandemins spår. Budskapet från regeringen är att brist på pengar inte ska få stå i vägen för vård och omsorg. Flera hundra miljarder kronor går till stöd till arbete och företagande. Statens egna verksamheter – som till exempel sjukförsäkringen – väntas kosta minst 10 miljarder kronor mer än vanligt. För att nu bara nämna några av de största utgiftsposterna.
Mycket av det som sker är säkert helt rätt och nödvändigt. Men det gäller naturligtvis att se upp. Det är medborgare och företag som förser staten med huvuddelen av de 1144 miljarder kronor som regeringen räknat med i sin budget för 2020. Trots att sådana påståenden inte anses vara riktigt salongsfähiga så ska ingen tvivla på att vi som betalar förväntar oss att få valuta för pengarna. Påtagliga och utdragna försämringar av till exempel pensionerna eller sjukvården kommer att vara systemkritiska.
Samtidigt som utgifterna rakar i höjden så kommer sannolikt intäktssidan att falla rejält för staten – och för kommuner och regioner – under ett par eller fler år framåt i tiden. Skatteintäkterna kommer att gå ner i spåren av en ökad arbetslöshet.
Det brukar anföras att den svenska staten är i ett gynnsamt läge eftersom statsskulden var så pass låg som den var när pandemipolitiken slog till. Så är det. Däremot är det ju också på det viset att lån ska betalas tillbaka förr eller senare. Amorteringar på lån för sådant som vi redan ”ätit upp” begränsar givetvis utrymmet för vad som kan ”ätas idag.”
Det är ingen hemlighet att regeringen utgiftspressats från både höger och vänster under vårvintern. Utgiftskoalitionen i riksdagen har drivit på för större och snabbare bidrag till förvaltningar och företag.
Jag anar att Socialdemokraterna nog gärna hade varit lite försiktigare i akt och mening att så att säga låta processen ha sin gång och samtidigt lägga in en del framåtlutning i krisfinansieringen. Kraften ska inte underskattas i kommuner som rensar i sin utgiftsflora och i sina strukturer och hos företag/branscher som passar på att rationalisera och avveckla sådant som ändå borde ha avvecklats.
I nästa viktiga fas gäller för staten att krångla sig ur utgiftskoalitionens grepp för att på ett effektivt sätt trappa ner/dra sig ur de omfattande stödprogrammen och bidragen så fort det är möjligt. Långsiktigt utökad statsfinansiering av kommuner och företag vore illa för Sveriges välstånd och välfärd.