Det finns ett antal tecken i tiden som sammantagna ger anledning att befara ökade risker för en mer liberalt lättsinnig ekonomisk välfärdspolitik. Den drivande faktorn är förstås Coronakrisen och de korttidspermitteringar, uppsägningar och ökad korttidsfrånvaro som följt i dess spår. Sajten Arbetsmarknadsnytt visade nyligen hur andelen av de sysselsatta i arbetskraften som verkligen arbetar har sjunkit dramatiskt under de senaste två kvartalen: "På bara två kvartal har antalet svenskar som verkligen arbetar sjunkit från cirka 4 360 000 till 4 120 000, en minskning med 240 000 personer. Det visar siffror från SCB", skriver Arbetsmarknadsnytt. Generellt sett är det också viktigt att komma ihåg att måttet "verkligen arbetar" i de här sammanhangen betyder att någon arbetade minst en timme under en genomsnittsvecka.
Sett till hela befolkningen så arbetar nu således knappt 40 procent av oss. Läget är kärvt som vi alla vet och det finns inga snabba och enkla sätt att lyfta antalet människor som verkligen arbetar. Givet vår samhällsmodell så är det dock ingen tvekan om att arbetslinjen behöver upprätthållas med all möjlig kraft under kommande år. Sverige har absolut inte råd med att slafsa till sig på det här området.
Coronakrisen har också öppnat på alla kranar vad gäller bidrag och ersättningar. Finansminister Magdalena Andersson låter underskotten och skuldsättningen i de offentliga finanserna bli vad de blir. I den kommande budgeten aviseras 100 miljarder kronor i extra satsningar - utöver de mycket stora summor som staten rullat ut i bidrag till företag, a-kassa, sjukskrivningar och regioner/kommuner. Det är ett extraordinärt läge; det vet vi alla. Och för allt vad jag vet så är huvuddragen i det regeringen gör helt nödvändigt och rätt och riktigt.
Precis som med arbetslinjen så vill det dock till att regeringen har kurage och mandat nog för att så fort det är möjligt återvända till mer sunda regimer för de offentliga finanserna i stort. För arbetslinjen - och därmed för finansieringen av vår samhällsmodell - är det till exempel centralt att vi inte ligger kvar för länge med de liberaliseringar som genomförts - avskaffad karensdag och uppmjukat läkarintygskrav - i sjukskrivningen och med uppmjukade kvalificeringsregler in till a-kassan. Det är också mycket angeläget att fackföreningsrörelsen håller fast vid att den konkurrensutsatta industrin ska vara löneledande. Linjen bör vara tydlig: Vi ska inte boa in oss i det extraordinära - vi ska ut ur det läget så fort det är rimligt.