Statsminister Ulf Kristersson anklagas för att så split, splittring och snudd på rasism när han nyligen påminde om att det svenska medborgarskapets yttersta konsekvens är att med risk för sitt eget liv försvara vårt land med vapen i hand. Och att det då inte kan vara någon tvekan om vilket som är "vårt land." Det finns ett starkt moraliskt fundament i Kristerssons budskap som många på ledar- och kultursidor gärna blandar ihop med moralism. Moralism är ofta negativt utpekande medan moral är mer allmänt uppfordrande. Att förvänta sig att alla medborgare ställer upp när landets demokrati och frihet står på spel; det är inte moralism; det är istället uttryck för en god och jämlik moral. Som vi alla och vårt land behöver för att rycka upp oss och för att göra bättre ifrån oss.
Hur är man då bäst en statsminister för hela landets befolkning? Genom att undvika att tala om problemen i befolkningen, stryka medhårs i alla lägen och låtsas som att allt är bättre än vad det är? Eller genom att ta upp de problem man ser och adressera dem med tydliga förväntningar om förbättring och skärpning? Det finns självklart inget allom givet svar på den frågan. Mycket handlar om den tid och situation som råder.
Givet den tidsanda och situation som Kristersson verkar i är det i mina ögon helt riktigt av honom att påminna om våra medborgerliga plikter. Som överbefälhavaren Micael Bydén understrukit så talar många tecken i skyn för att den svenska krigsrisken är högre idag än för tio år sedan. Och tio år framåt i tiden kanske vi är i det olyckliga läget att kriget är här. Låt oss för Guds skull hoppas att vi slipper. Men låt oss för alla människors skull inte fuska i förberedelserna och diskriminera delar av befolkningen genom att inte ha samma medborgerliga förväntningar på alla svenskar.
En grundläggande del av höjd beredskap för krig är en sund nationalism. Vilket statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson resonerar om i skriften "Om viljan att försvara vårt land och demokratin" som Myndigheten för psykologiskt försvar gav ut 9 januari 2024.
De sammanfattar elegant vad som förmodligen behövs: "Den som ska förväntas vara villig att offra sitt liv för ett land och andra individer som den inte känner, behöver befinna sig i, och måste själv vilja befinna sig i en föreställd gemenskap som hålls ihop av känslomässiga band till befolkningen i stort såväl som till landets karaktär och historia." Ingen av oss kommer undan ansvaret för att skapa den svenska gemenskap som krävs.