Vår välfärdsstat har också ett tydligt individuellt anslag. Ska saker och ting fungera så bra som möjligt krävs att vi som medborgare är beredda att bry oss, bilda oss och att betala för oss. Glöm inte det.

Eva Hellman är sjuksköterska och bor i Linköping. I boken "De sista ljuva åren" som kom ut tidigare i år berättar hon en verklighetsnära historia som bland annat bygger på hennes upplevelser av hur den offentliga sektorns välfärdslöften föll ut för hennes egna föräldrar när de började den sista vandringen här i livet; omgivna av alltmer hjälplöshet och beroende av välfärdsinsatser för att kunna hanka sig fram på ett värdigt sätt.

Correns medarbetare Anna Lindén intervjuade Eva Hellman strax före sommaren. Boken, som jag har läst med stor behållning, skildrar hur föräldrarna gradvis blir allt sämre och steg för steg behöver mer hjälp av det allmänna; utöver de insatser som barn och barnbarn och kvarvarande vänner kan bistå med. Arvid och Astrid, som hennes föräldrar heter i boken, hade varit ett par i 65 år, hade arbetat och strävat och sparat under hela sina liv och ansträngt sig för att hålla sig friska och pigga i kropp och själ i sin fina villa med trädgård i Linköping. När sjukdomar och nedsatta färdigheter gjorde Arvid och Astrid mer utsatta och beroende av en fungerande äldreomsorgssektor så slog verkligheten till hårt och brutalt.

Correns reporter frågade Eva Hellman varför det enligt henne har blivit som det har blivit?

"Hela systemet har urartat. Det är en så stor kunskapsbrist där ute. Det som tidigare krävde en sjuksköterskas kompetens, görs i dag av helt outbildade människor. (--) När man går en utbildning och får betyget E så ska det egentligen innebära att man inte är anställningsbar. Men i dag får nästan alla jobb", svarade Eva Hellman. 

Hon är definitivt något viktigt på spåren. Välfärdsstatens superviktiga verksamheter riskerar att förfalla till bleka kulisser när för många medarbetare plockas in från "gatan" och när på tok för många sjuksköterskor och undersköterskor lämnar sina arbeten med tårar rinnande nedför kinderna eftersom de inte får förutsättningar att göra ett anständigt arbete för de gamla och sjuka.

Eva Hellman har skrivit en varm bok om välfärdens alla människor. Hon är inte det minsta svartsynt. Snarare klarsynt. Som en uppgiven Arvid säger i boken: "Varför ska jag ha ett larm när ni ändå inte kommer när jag trycker på larmet?"