Varför berätta vilka de vill regera med efter valet?

Varför kan inte partiledningar och medier göra som i våra grannländer? Varför ska partiledarna före valet tala om vilka de vill regera med efter valet?

Sedan centern i början av 1970-talet under Thorbjörn Fälldins ledarskap accepterade ett borgerligt samarbete har regeln varit att det är block, inte partier som står emot varandra.

Sedan centern i början av 1970-talet under Thorbjörn Fälldins ledarskap accepterade ett borgerligt samarbete har regeln varit att det är block, inte partier som står emot varandra.

Foto: NILS PETTER NILSSON

Krönika2021-08-11 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Helst ska det också finnas någon sorts gemensamt program mellan de tänkta regeringskamraterna före valet. Partierna ska alltså kompromissa och lägga en del av sina hjärtefrågor åt sidan redan innan väljarna sagt sitt.
Det är en ganska märklig ordning. Jag tror nog att de allra flesta anser att det rimliga i en parlamentarisk demokrati är att partierna går till val på sin politik. Sedan avgörs regeringsfrågan av hur valresultatet ser ut. Annars är det väl inte så stor vits med att ha flera partier.
Det är också så det går till i våra grannländer. Partierna går fram var för sig, försöker få så många röster som möjligt och förhandlar sedan efter valet för att få ihop en regeringskoalition som kan få igenom sin budget i parlamentet.
Men inte i Sverige. Sedan centern i början av 1970-talet under Thorbjörn Fälldins ledarskap accepterade ett borgerligt samarbete har regeln varit att det är block, inte partier som står emot varandra.
Det kunde man till en början förklara med att Socialdemokraternas starka ställning gjorde det nödvändigt för oppositionen till höger att gå ihop för att nå regeringsmakten.
Men idag är verkligheten en annan. Den socialdemokratiska hegemonin är slagen i spillror. Praxisen att partierna röstar på sina egna budgetförslag och sedan lägger ner sina röster har brutits. Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts uppgörelse om att den sida som får flest röster, Sverigedemokraterna oräknade, ska regera har fallit.
Det är Sverigedemokraternas inträde och framgång hos väljarkåren som ställt den gamla blockpolitiken på ända. Decemberöverenskommelsen (DÖ) var förutsättningen för att ett vänster- och ett högeralternativ skulle kunna ställas mot varandra. Men DÖ dog som bekant ganska snabbt.
Därför lever vi numera under ett ständigt hot om regeringskris. Turerna i våras visar att V, M och KD kan fälla regeringen på friare hyressättning. Något som M och KD i sak vill ha! 
Så absurt har det blivit och regeringen tycks ha små möjligheter att få igenom budgeten i höst. Det är bara närheten till nästa val som kanske sätter stopp för ännu en regeringskris.
Därför är det en nåd att stilla bedja om att låsningarna i regeringsfrågan är borta i nästa valrörelse. Att partierna går fram var för sig med sin egen politik och tillåts att göra det. Efter valet kan de sedan sätta sig ner och förhandla fram en handlingskraftig regering.