Det politiska läget i Sverige är tämligen instabilt på ett stabilt sätt. Det enda egentliga som hänt under de senaste tjugo åren är att Socialdemokraterna steg för steg har tappat 16–17 procentenheter i väljarstöd medan Sverigedemokraterna har vunnit ungefär lika mycket. På den högra planhalvan har Kristdemokraterna etablerat sig som ett riksdagsparti medan Miljöpartiet har gjort detsamma på den vänstra sidan. Dessa nytillskott har dock inte på något mätbart eller märkbart sätt breddat och förstärkta sina respektive sidor. De tillgängliga väljarna har däremot fördelats på fler partier. Vilket som allt annat här i tillvaron är något som ger både chanser och risker. Det är en styrka att väljare kan röra sig mellan partier utan att för den sakens skull lämna ”blocket.”. Det är en svaghet att respektive planhalva luddas till av flera partiledare i behov av utspel och egen profilering.

Någon ny ordning har ännu inte satt sig i politiken. Tomrummet efter den forna dominanten har inte fyllts. Socialdemokraternas gradvisa nedgång har skapat ett förtroendetärande tillstånd. Kvällstidningarnas mätningar av medborgarnas förtroende för partiledarna vinns oftast av ledare som inte så sällan kombinerar kaxiga personligheter med diverse avgångskrav och avsättningshot mot den sittande regeringen. Vinnarna i förtroendeligan brukar skrapa ihop runt fyrtio procent, vilket är nivåer som inte hade räckt särskilt långt för 15–20 år sedan.  Polariseringen är kort sagt mycket omfattande och strukturerande för politiken. 

Sverigedemokraterna utgör ett slags centrum för den instabila stabiliteten. Tidigare var inrikespolitiken ett slags mästerskap i att med flest invektiv och med idogt brukande av ismer; ta avstånd från SD. Här har skett en påtaglig förändring under senare år. Socialdemokraterna testar nu – till synes på allvar – om det kan gå att bygga ett relevant regeringsblock genom samarbete med Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Den gemensamma nämnaren för samarbetet är ambitionen att hålla SD och Moderaterna borta från makten. På den högra planhalvan har däremot både M och KD öppnat för att vilja och kunna regera med stöd av SD i riksdagen. 

Så det är saker och ting på gång. Hur det kommer att sluta – när, om och hur en ny politisk ordning kommer att se ut – avgörs i långa loppet av hur pass nära breda medborgargruppers vardagsfrågor som partiledarna lyckas positionera sig. I en demokrati värd namnet vinner folks verkligheter till slut.