Moderatledaren Ulf Kristersson intervjuas i Dagens Nyheter (19 augusti). Han talar bland mycket annat om samarbetet med Magdalena Andersson: "Vi är överens om att leda Sverige in i Nato. Det vill säga att jag stöttar den här regeringen – och om jag bildar regering efter nästa val så fortsätter det samarbetet. Det sätter jag ett stort värde på," säger Kristersson till DN. Det är en styrkebesked för Sverige att Moderaterna och Socialdemokraterna har ledare som förstår att skilja ut somt från annat. Det skapar ett slags trygghet som får mig att oroas lite mindre över vart Sverige kan fara iväg om valet resulterar i en regering där personer och partier med konstiga uppfattningar om verkligheterna får för stort inflytande. 

När jag var yngre var den där trygghetskänslan starkare eftersom M och S då var större tillsammans; de utgjorde mellan 55 och 60 procent av riksdagen. Idag är de inte ens i majoritet. Men Kristersson och Andersson kan förstås bättra på sina valresultat något här om några veckor. Och fylla på med Liberalerna och Johan Pehrson. En sådan utrikes- och säkerhetspolitisk järntriangel skulle hålla oss på en stadig och vettig kurs.

Vi lever i besvärliga tider. Rysslands målmedvetna, utdragna och människolivslikgiltiga aggression mot västlig demokrati och anständiga säkerhetsordningar är ett mycket allvarligt hot mot vår frihet och vårt välstånd. Kriget mot Ukraina har pågått sedan 2014. Som inte minst Martin Kragh visar i sin bok "Det fallna imperiet" (Fri Tanke 2022) så är det nya Ryssland i hög grad det gamla Ryssland. Mikael Timms recension av boken (Sveriges radio 12 april) fångar in min egen läsupplevelse bättre än vad jag själv kan uttrycka saken: "När det gäller rysk historia står evigheten högst upp på listan över dagens händelser. (--) Kragh citerar Fukuyamas kända fras om historiens slut. Kraghs synvinkel är den motsatta: hur allt som inträffar fortsätter i något annat."

Det vore ett ödesdigert fel att vika sig för Ryssland. Sverige är förstås ett litet och ganska obetydligt land i det stora hela. Men en solid säkerhetspolitisk ledning i vårt land kan göra skillnad i rätt riktning. TT rapporterar oroväckande om att EU-ländernas militära stöd till Ukraina sinar. USA och Storbritannien sviktar inte. I juli kom det största bidraget i Europa från Norge. Men EU-länderna inklusive Sverige behöver vässa till sig. Inga andra än västländer kommer att försvara västlig demokrati och frihet.