Avtalet innehöll ett 70-tal punkter av stort och smått. Avtalets mest framträdande talesperson var Centerpartiets dåvarande partiledare Annie Lööf. Hon argumenterade hårt för att Januariavtalets främsta syfte och motiv var att säkra den "breda mittens" möjlighet att styra över politiken utan att behöva ge inflytande åt "ytterkantspartierna" Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. 

Jag har lätt att känna sympati för strävan efter en bred mittenpolitik. Det är där, i den breda mitten, som de allra flesta medborgares uppfattningar och förväntningar kan mötas och förvaltas på ett rimligt bra sätt. Socialdemokraterna är i sig själv ett uttryck för en "bred mitt" som lyckats få folkligt stöd i drygt 75 av de senaste 100 åren. Regeringspartiet Socialdemokraterna har kunnat gå lite till höger eller lite till vänster; beroende på hur stämningarna har växlat i de breda lagren av väljare. Den attityden i kombination med en god förvärvad hantverksskicklighet inom det politiska har givit socialdemokratin dess särställning som Sveriges största parti i alla val sedan rösträttens genomförande och som det överlägset mest framgångsrika regeringspartiet. 

Annie Lööfs breda mitt drogs dock med ett par besvärande handikapp. Den breda mitten var inte bredare än att dess Januariavtal behövde stöd från Vänsterpartiet för att kunna röstas fram i riksdagen. Ett av de partier vars exkludering från politiskt inflytande var ett huvudmotiv för avtalet skulle alltså behöva rösta för - eller i vart fall inte rösta emot - sin position som ytterkantsparti utan inflytande. Det var det ena handikappet. Det andra handikappet var att Sverigedemokraterna - det parti som sedan sin debut i riksdagsvalssammanhang 1982 steg för steg och bit för bit knaprat åt sig inte minst socialdemokratiska väljare och som då hade stöd av mer än 17 procent av väljarna - tvärsäkert ställdes utanför den breda mitten av Annie Lööf och hennes fränder.

Problemet för en sådan hållning är ju att det i det långa loppet är väljarnas sympatier och partiernas ambitioner som bestämmer vilka som är i mitten och vilka som är ute på kanterna. Vänsterpartiet är och vill vara ett ytterkantsparti. Trots mer än hundra år i riksdagen har man inte växt utan blivit kvar vid sin lilla läst. SD är något helt annorlunda. Efter 13 år i riksdagen är man regeringsblockets största parti. Och en allt mer självklar del av dagens breda mitt. Så hänger det ihop.