Anders Jonsson: Vad vill egentligen Moderaterna?

Men frågan är om inte samma sak gäller M. Den tanken slår i alla fall mig när jag tar fram ett tal från 2017 av partiledaren Ulf Kristersson. Jag har sparat det eftersom jag tycker att det han sa var insiktsfullt och skulle kunna lägga grunden för en bred samling i svensk politik.
Talet under Almedalsveckan hölls visserligen några månader innan Kristersson valdes till partiledare. Men det var i praktiken klart att han skulle ta över partiet och talet som till största delen handlade om migration och integration var programmatiskt i sitt upplägg.
Kristersson var både självkritisk och framåtblickande. Han varnade för att gå från den ena extremen till den andra inom migration och integration. Han talade om en skolavreglering som gått för långt och om ett pensionssystem som inte är politiskt hållbart. Han utvecklade fem bärande principer för Sverige framöver.
Självförsörjningen ska vara normen. Bidrag undantaget.
Sverige ska vara ett tolerant land, men den som kommer hit ska anpassa sig till svenska värderingar och svensk lag.
Ulf Kristersson talade också om fler vägar in i Sverige, inte bara via asyl och om en stor bidragsreform med självförsörjning som fokus.
Hans femte princip var att skapa social rörlighet. Alla ska ha sin chans, det efternamn du fått ska inte avgöra din framtid.
Ulf Kristersson tyckte att det var hög tid för seriösa liberaler och konservativa att ”reclaima” den framgångsrika internationaliseringen: den där människor flyttar och gifter sig över etniska, religiösa och språkliga gränser. Att stå pall mot en ”ny tro på allt som heter ”nation”, ”stat” eller ”vår egen kultur”. Uppgiften är, avslutade Kristersson, att prata om allt gott som en öppen värld för med sig, men också om de problem som måste hanteras och stå upp för de institutioner som gör den öppna världen möjlig att leva i.
Det jag hörde Ulf Kristersson säga lät som något som en ganska bred fåra i mitten av svensk politik skulle kunna enas kring. Men om vi utgår ifrån att han och Moderaterna fortfarande vill göra det han sa ska det alltså ske med stöd av Sverigedemokraterna. I så fall är det inte bara S som slår knut på sig själva för att få regera.
Vore det inte bättre om partierna gick till val var för sig och regeringsfrågan fick anstå till efter valet när väljarna sagt sitt? Mer om det imorgon.