Daniel Färm och Anne-Marie Lindgren från den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden pläderar på DN Debatt (10/9) för att de ”två liberala och två progressiva” partierna i Januariavtalsgruppen behöver fördjupa sitt samarbete. Ska det bli något mer av Januariavtalet så behöver de ingående partierna ”gå från att vara motvilliga förvaltare av ett förhandlingsresultat till att bli verkliga samarbetspartners”, skriver Lindgren och Färm.
De båda S-tänkarna och debattörerna hänger upp sin fördjupningstankar på förhoppningar om Coronakrisens sammansvetsningspotential. Jag är skeptisk. Coronan har redan hunnits användas som orsak och anledning till i stort sett varenda gammal käpphäst och/eller revolutionerande nyordning som lanserats i debattspalterna.
Lindgren och Färm har åstadkommit det första, lite mer strukturerade försöket att måla upp en bild av hur ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav skulle kunna organiseras och byggas upp. All heder för det.
Mitt framför ögonen på oss pågår ju ett försök att bygga ett nytt block där S så allvar tycks vilja prova om det går att bygga ett block som är mandatstarkt nog att kunna hävda sig efter nästa val. Centerpartiet och Miljöpartiet förefaller att vara med på båten. De två andra komponenterna – Liberalerna och Vänsterpartiet – är väl minst sagt mer avvaktande. Vänsterpartiets röster behövs med all säkerhet för att ett S-liberalt block skulle kunna bita sig fast i regeringsbordet. Behovet av Liberalerna är väl mer osäkert. Omdömet ”osäkert” kan väl för övrigt användas om Liberalerna i allmänhet. Kommer de in i riksdagen vid nästa val? Kommer de att gå till Moderaterna?
Mellan raderna i Lindgrens och Färms artikel läser jag en uppmaning till partierna i Januariavtalet att göra något liknande som vad Allianspartierna gjorde inför valet 2006. De fyra partierna slog mynt av sina oenigheter och bjöd in folket att följa hur partierna på möten runt om i landet filade, förhandlade och fann varandra under stor respekt för olikheter och partikulturer.
För dagen har jag svårt att se något sådant komma. Men jag kan ha dålig fantasi. En sak som skaver med Lindgrens och Färms text är etiketten ”progressiv” som sätts på S. I mina ögon är socialdemokratin inte alls ett entydigt progressivt parti. Socialdemokrati är ett betydligt bredare och behagligare begrepp där det finns plats för många slags människor och tankar. Priset för ett nära samarbete med flera små partier är kanske att S också måste krympa? Bli ett smalt ”progressivt” parti där många väljare stöts bort?