Saken om V: s krav på svenskt utträde ur Nato ska diskuteras och beslutas på Vänsterpartiets kongress som inleds 8 maj.
De tre borgerliga regeringspartierna ställer tre frågor i sin artikel:
- "Står Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar själv bakom kravet att Sverige ska lämna Nato? 2. Håller Centerpartiet och Muharrem Demirok fortfarande öppet för att bilda regering med Vänsterpartiet eller stötta en tillsammans med Vänsterpartiet? 3. Tänker Socialdemokraterna och Magdalena Andersson fortsätta att samarbeta med Vänsterpartiet om kravet på att lämna Nato bekräftas av kongressen?"
Utgångspunkten för statsminister Ulf Kristerssons och hans kollegors kritik är att det socialdemokratiskt ledda regeringsalternativet i nästa valrörelse torde behöva Vänsterpartiets stöd för att kunna komma till skott. Allt detta ligger ju förvisso mer än två år framåt i tiden. Mycket kan hända som kan ändra spelplanen. Men förhållandet till Vänsterpartiet är en sekellång öm tå för Socialdemokraterna. 1928 förlorade S stort i valet sedan man ställt upp i en gemensam valallians med V. 2010 förlorade S valet sedan man upprepat misstaget från 1928. Att Magdalena Andersson helst håller minst armlängds avstånd till spekulationer om samarbete med V är mot den bakgrunden självklart. Precis lika självklart är det därför att Ulf Kristersson ställer de frågor som han ställer.
Nato är ju heller inte vilken fråga som helst. Det rasar ett krig inpå våra gränser och försvars- och säkerhetsfrågan är bokstavligen avgörande för vårt väl och ve. Dessutom fick ju S under våren 2022 snabbt byta ståndpunkt när man gick från tvärnej till tvärja till Nato. Att i det läget behöva länkas samman med ett V som vill backa bandet är förstås inte något som ökar trovärdigheten för S omsvängning.
Vänsterpartiet är helt klart en black om foten för S. Men det måste inte vara så. Partiet skulle kunna släppa sin radikalitetssjuka och likt Sverigedemokraterna anpassa sig till vad som krävs för att kunna bli regeringsduglig. S, V, MP och C har ju på bästa sändningstid öst ut kritik mot Moderaterna för att de trätt in på den "fascistiska vägen" när de samverkar med SD. Men vare sig fascismen eller stora opinionsfall har drabbat M. Vänsterpartiet borde kunna göra en liknande resa och likt SD släppa de mest radikala och udda delarna av sin politik. Kongressen lär ge en antydning om hur det går med den saken.