Utanför tevesoffornas krets anas en helt annan längtan

I en vänstertidning läser jag en text där en socialdemokratisk poet säger sig längta efter en socialdemokrati som ska viga den kommande oppositionstillvaron åt "ursinniga fördömanden" av det "högerland" som Sverige blivit.

Mikael Damberg och Magdalena Andersson på Riksplan vid riksdagens öppningsceremoni häromdagen. Widars råd till Andersson och Damberg är att fortsätta leda S som vore man ett regeringsparti med iver, ansvar och kompetens. I den riktningen finns väljarnas sunda längtan.

Mikael Damberg och Magdalena Andersson på Riksplan vid riksdagens öppningsceremoni häromdagen. Widars råd till Andersson och Damberg är att fortsätta leda S som vore man ett regeringsparti med iver, ansvar och kompetens. I den riktningen finns väljarnas sunda längtan.

Foto: TT

Krönika2022-09-29 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag vet att det från poetens sida i allt väsentligt handlar om tämligen oförargligt varumärkesbyggande för fortsatta mediauppdrag. Men varför inte gripa tillfället i flykten och diskutera vad socialdemokratin är för parti och vad man vi kan förvänta oss av dagens socialdemokrati; när det nu har gått nittio år sedan Socialdemokraterna 1932 inledde sin fyrtiofyra år långa obrutna bana som statsministerbärande parti. 

En sak står klar. "Ursinniga fördömanden" har inte varit någon utpräglad framgångsfaktor för det socialdemokratiska ledarskapet. Istället har man lagt grunden för en samhällsmodell där de välståndsbildande krafterna marknadsekonomi, parlamentarisk demokrati, frihandel, kollektivavtal, stark välfärdsstat, framgångsrika entreprenörer, vassa exportföretag och rejäla fackföreningar har samverkat för det allmännas bästa med ett upplyst egenintresse som ledfyr. Jag skulle för egen del kunna säga att just denna slags samverkan som beskrivs ovan i mångt och mycket är själva essensen av socialdemokratin.

Svagheten i detta partibygge är förstås att innehavet av regeringsmakten är själva oljan som smörjer maskineriet. För socialdemokratin har det dock inte utgjort något större problem under det gångna seklet. S har regerat landet under 73 av de gångna 90 åren. Möjligen anas klockans klämtande något högre i bakgrunden 2022 än säg 1962. Förlustvalen har kommit tätare. De senaste fem riksdagsvalen leder de borgerliga med 3-2. Men Socialdemokraterna är alls inte uträknade. Positionen som största parti förstärktes till och med i årets val. Partiet har kvar förmågan att vinna väljare i nya befolkningslager. Vilket är en avgörande framgång när det gamla fundamentet av arbetarväljare utsätts för hårdnande konkurrens från höger och framförallt från SD. 

Utanför TV-soffornas krets är längtan efter ursinniga fördömanden knappt mätbar i det svenska folkdjupet. Däremot kan vi nog på goda grunder ana en längtan efter en stat och samhällsmodell som med ursinnig iver tar sig an de tunga ekonomiska och sociala problem som samtidens välfärd och välstånd utmanas av. 

Mitt råd till Magdalena Andersson är därför att uppträda som ett ivrigt regeringsparti under oppositionsåren. Retas lite med regeringen då och då; det är självklart. Men låt i huvudsak ansvar och kompetens syresätta det socialdemokratiska hantverket här och nu.