I morgon måndag 26 augusti samlas Norrköpings 85 folkvalda politiker för att ta ställning till kommunstyrelsens beslut om att sälja driftsbolaget Louis de Geer till Elite Hotels i Sweden AB. Kommunmajoritetens tanke är att Elite Hotels ska få bättre sprutt på konserter, kongresser, serveringar och andra möten av olika slag. Bolaget Elite Hotels har gott renommé från liknande verksamheter i Örebro och Västerås.
Det mesta talar dock för att det inte blir något beslut i morgon. Socialdemokraternas gruppledare Olle Vikmång har signalerat att man kommer att kräva återremiss av förslaget. Det krävs enbart 29 röster för att driva igenom en återremiss – det vill säga att ärendet skickas tillbaka för ny beredning. Socialdemokraterna får på egen hand ihop 25 röster och tillsammans med Vänsterpartiets åtta röster så är återremissen biff.
Möjligheten för en minoritet att tillfälligt stoppa beslut genom att begära återremiss är ett viktigt demokratiskydd. I det här fallet är jag dock mer tveksam till saken. Dels därför att det finns en ganska stadig majoritet för beslutet; inget kommer att ändras. Dels och framförallt därför att de stora partierna bör hålla ihop i tunga avtalsfrågor med utomstående aktörer.
Avtalet om privat drift av näringslivsnära och konkurrensutsatta verksamheter är förvisso ett uttryck för det moderatledda kommunstyrets ambitioner på området. Vilket gör Vänsterpartiets nej lättbegripligt. V i Norrköping är principiellt mot allt som är privat. V är som det är. Men Socialdemokraterna är ett annat parti; ett helhetsparti, ett maktparti och ett parti som inte sitter fast i höger- eller vänsterburar. Socialdemokraterna vill – för att säga ja till försäljningen av driftsbolaget – att det i avtalet med Elit Hotels införs en slags hembudsparagraf; vill Elite Hotels sälja vidare hela eller delar av bolaget så ska Norrköpings kommun ha första tjing som köpare.
Under ett halvtannat år har det, i vart fall på kultursidorna, stormat rejält om kommunledningens förslag när det gäller de kulturnära verksamheterna. En del av den ”kulturslaktsladdning” som omgav kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl på den nationella mediescenen har dröjt sig kvar. Hon har tagit ett par steg framåt och ett par bakåt för att kunna landa på ett konstruktivt sätt.
Samtidigt som hon med troligen ganska starkt stöd vid den tysta majoritetens köksbord och arbetsplatser har stått upp för sin hållning visavi ”kulturelitens” stingslighet, så har hon backat från tidigare tankar om att sälja även Louis de Geers fastigheter.
Norrköpings kommun kvarstår som ägare av fastigheten och är således hyresvärd för både Elite Hotels eventverksamhet som för det kommunala/regionala bolaget Scenkonst Öst som bland annat ansvarar för Norrköpings symfoniorkester som är en högfrekvent användare av lokalerna.
Hyresavtalen har varit offentliga sedan den 5 juli, tillgängliga för alla att läsa. Avtalen innehåller som brukligt är en mängd olika detaljer. Jag har bett en mycket erfaren affärsjurist – utan minska anknytning till Norrköping eller till politiken– att läsa igenom avtalen. Kort sagt: Det finns inget konstigt med avtalen.
Kommunen kan under de första tre åren vägra samtycke om Elite Hotel vill sälja bolaget till någon annan aktör. Under de resterande sju åren av det tioåriga hyresavtalet ”förbinder sig kommunen att samtycka” till en försäljning ”förutsatt att det inte finns befogad anledning att vägra samtycke.” Vilket utgör ett bra skydd för kommunen mot bland annat kriminalitet och/eller oönskade internationella intressen i staden.
Jag vill absolut inte döma ut S förslag om hembud/förköpsrätt. Men det är ingen tvekan om att det är lite som att sälja och att inte sälja på en och samma gång.
Den springande punkten är därför om man som politiskt parti kan se någon vits och mening med att ett privat och välrenommerat företag under tio år tar över driften för evenemangsföretaget LDG; ungefär som Kolmårdens djurpark som 1997 lämnade kommunen och blev ett privat företag? Gör man det så bör man i vart fall inte rösta nej till Elite Hotels Sweden AB: s försök att få lite mer fart på evenemangslivet i Norrköping.
En återremiss har i och för sig ingen dött av. I långa loppet handlar det emellertid om att förhandla sig fram till enighet i frågor av det här slaget. Jarl har backat om fastigheterna och avtalets längd. Vikmång borde kunna lika sig med att argumentera för sitt avtalsförslag och att lägga ner sin röst i voteringen om han nu mot förmodan inte skulle lyckas samla ihop en majoritet för sitt förslag.