Idag är det säsongsavslutning med partiledardebatt i riksdagen. Statminister Stefan Löfven går nog till riksdagen med ovanligt lätta steg. Under armen har han nämligen ett stort framförhandlat reformpaket för arbetsmarknaden. I reformatorkretsen ingår förutom regeringspartierna och Januariavtalspartierna C och L även, och framförallt, huvuddelen av parterna på arbetsmarknaden. Blir förslagen i reformpaketet verklighet så blir den svenska arbetsmarknaden lite flexiblare och lite tryggare. På en anpassningsbar arbetsmarknad i en öppen och konkurrensutsatt ekonomi som den svenska så är flexibilitet och trygghet två sidor av samma mynt. Företagare som vid behov kan vara mer flexibla när det gäller undantag från strikta anställningslagar kan känna sig mer trygga med att kunna hantera besvärliga lägen i företaget. Löntagare som med det nya förslaget kan se en snabbare/tryggare väg till ett fast jobb kan även uppleva ökad flexibilitet genom det särskilda studiestöd/studieledighet som ingår i reformen. Här ges goda möjligheter för att söka sig ett bättre jobb. Reformen som Löfven och hans arbetsmarknadsminister Eva Nordmark  bär fram vilar på en platta av insikt om att trygghet inte är synonymt med stillastående och om att flexibilitet inte är ett annat ord för oordning och kaos. Löfvens och Nordmarks stabila fackliga bakgrunder och erfarenheter har rustat dem väl för att leda arbetet med arbetsmarknadsreformerna. Parterna har gett och tagit utan att behöva ha gett efter alltför mycket. Socialdemokratins egna inbyggda flexibilitet kommer också upp i dagern. Det var arbetsmarknadsminister Ulrica Messing (S) som 1996 först skrev proposition om införandet av anställningsformen "visstidsanställning". Det är arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) som 2021 stramar åt visstidsanställningen. Olika arbetsmarknadslägen och olika politiska konstellationer har sina särskilda behov. En regering kan vare sig sitta fast i det gamla eller drömma sig bort i det nya. Man får agera efter läge och göra det bästa utifrån det man har.

Arbetsmarknadsreformen är Januariavtalets viktigaste konkreta betydelse hittills. Alla kan på sätt och vis vara nöjda. Jag tror till exempel att Vänsterpartiet är ganska så nöjda med att kunna karaktärisera reformen som ett "socialdemokratiskt svek" och att organisationen Företagarna inte är helt missnöjda med att få visa att de står upp för sina medlemsföretag som inte har kollektivavtal. Det ska bli spännande att se hur och om den gemensamma reformen påverkar partiledardebattens psykologi inom Januarigruppen.