Det finns böcker. Och så finns det böcker. Boken "Ensam i Berlin" eller som den hette när den först gavs ut 1947 "Jeder stirbt für sich allein" (Alla dör för sig själv) är en bok som har satt outplånliga spår hos mig. Det som kröp innanför mina nerver och mina sinnen var och är den totala rättslösheten som råder i hårda diktaturer som Nazityskland. Domstolar, polis, media, företag, fackföreningar; alla är en del av förtrycket.
Författaren Hans Fallada byggde sin bok på verkliga händelser från krigets Berlin. Det äkta och stillsamma paret Otto och Anna försöker få livet att gå ihop i det nazistiska Berlin under åren 1940-42. De härdar ut och anpassar sig - likt de allra flesta - till den nazistiska indoktrineringen på arbetsplatserna och i umgängeslivet. De ser - likt de flesta andra - åt sidan när nazistiska småpåvar beter sig som svin och terroriserar judar; stjäl deras egendomar, lägenheter och deras liv. Men så händer något som skyndar på Ottos och Annas död. Något som förmörkar deras liv. Något som ger deras liv och död en mening.
Jag återpåmindes om "Ensam i Berlin" för några veckor sedan då jag lyssnade på journalisten och författaren Ola Wongs program i P1: s "Sommar." Ola Wong berättade om sin kinesiske farfar som suttit många år i det kinesiska kommunistpartiets arbetsläger och överlevt hårda regimer med svält och hjärntvätt. Ola Wongs farfar berättade för sitt barnbarn Ola att de som dog först i lägren var "de modiga"; de som protesterade och de som stod upp för det som var rätt och riktigt. De avrättades snabbt och resolut. De som dog därefter var de som arbetade mycket hårt för att göra intryck och kanske få favörer. De arbetade sonika ihjäl sig. Vad det handlar om, sa Ola Wongs farfar, var att inte sticka ut på något sätt. Inte vara bäst och inte vara sämst. Inte vara först och inte vara sist.
Otto och Anna i "Ensam i Berlin" levde lite som Ola Wongs farfar rekommenderade. Men så fick de bud om att deras enda son stupat i kriget. Där och då faller deras gamla liv ihop. De börjar nålsticksprotestera mot nazistregimen. De lägger ut små brev med antinazistiska budskap i trappuppgångar medan de i övrigt fortsätter leva och arbeta som de alltid gjort. Till slut upptäcks de och döden blir oundviklig för Otto och Anna. Boken gavs ut i sin fulla längd i Sverige 2012. Det var då jag läste den för första gången. Det är en tragiskt härligt otäck bok om diktatur och hjälplöshet och civilkurage i begripliga doser.