Uppdraget från regeringen var att räkna fram hur mycket banor för höghastighetståg som det var möjligt att få för 205 miljarder kronor istället för de 230 miljarder kronor som Trafikverket angav i en rapport 2015. Uppdraget till den statliga trafikmyndigheten togs fram av flera olika orsaker. Att Moderaterna och Kristdemokraterna lämnade partiöverläggningarna om höghastighetsbanorna med hänvisning till den alltför stora prislappen har säkert haft betydelse. Den nya rapporten från Trafikverket kan läsas som en pedagogisk redovisning av vad vi kan kalla för en intressekollision. I ena ringhörnan intresset av snabbtåg som i minst 320 kilometer i timmen sveper mellan Stockholm och Malmö/Göteborg. Här är en bärande tanke att tåget av utsläppsminskande skäl på ett tydligt sätt ska dra resenärer från inrikesflyget och ner till rälsen. I den andra ringhörnan intresset av utvidgade arbetsmarknads- och pendlingsregioner runt de större städerna.  Det viktiga här är stadsnära stationer, dubbelspår, hyfsad snabbhet (250 kilometer i timmen) och många stopp och avgångar. 

I Trafikverkets rapport finns (utöver det så kallade Jämförelsealternativet som i stort är det förslag som "Sverigeförhandlingen" tog fram 2017 och som Trafikverket idag uppskattar kostar 295 miljarder kronor att bygga) fyra alternativ som i varierande grader bedöms ha potential att pressas in under 205-miljarderstaket. Trafikverket förordar inget av dem och är noga med att understryka att det krävs mycket fördjupat utredningsarbete för att utveckla något av alternativen till ett operativt förslag. 

Det som ryker i de fyra alternativen som Trafikverket presenterar är inte minst antalet stationer längs banan och utflyttning av stationerna från städerna. Intressekollisionen blir övertydlig i rapporten. Snabbtåg som susar förbi stora städer som Norr- och Linköping befrämjar inte arbete och välstånd i landet.

Den 8 april är det planerat att Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) ska lägga en proposition om höghastighetsbanorna. Eneroth har varit tydlig med att det inte är någon större mening med att bygga nya stambanor om inte arbetspendlingen gynnas. Trafikverkets rapport ger honom eldunderstöd för en ny inriktning på politiken. Snabbtågsdrömmarna kan läggas åt sidan och nya stambanor för många fler tåg, med lite högre fart, med fler stopp där pendlare bor och med en vettigare prislapp kan börja byggas.