Migrationsminister Maria Malmer Stenergard sa nyligen i en intervju att "Återvandring har varit ett styvmoderligt behandlat område i svensk politik och Migrationsverket har inte fokuserat på det. Där vill vi se ett skifte. (DN 1 mars)

Uttalandet från migrationsministern är sannolikt av det mer symbolpolitiska slaget; i huvudsak ägnat att visa SD att regeringen håller vad de åtagit sig i avtalet. Återvandring är en rännil, ett stickspår och på sin höjd en liten ventil som kan hjälpa några att lämna Sverige för att söka lyckan någon annanstans. Redan idag finns system för så kallad frivillig återvandring. Personer kan få 40 000 kronor eller mer mot att de avsäger sig sitt uppehållstillstånd när de lämnar landet. Asylsökare som fått avslag kan få 75 000 kronor per familj för att återvända hem. Ytterst få använder sig av de här bidragen. Vilket kan ha många orsaker. På Migrationsverkets hemsida redovisas ett mycket byråkratiskt regelverk som ska uppfyllas av den som vill ha 40 000 kronor för att åka ut från Sverige. Jämfört med de förmåner som finns för den som stannar kvar är heller inte 40- eller 75 000 kronor särskilt mycket.

Enligt DN har Migrationsverket statistik på att endast 40 personer under de senaste tio åren har avsagt sig sitt uppehållstillstånd och tagit emot återvändarbidraget. Åtta av dessa ska sedan ha återvänt och bosatt sig i Sverige igen (!)

I jämförelse med den fortsatt mycket höga invandringen till Sverige - cirka 90 000 beviljade uppehållstillstånd under 2022 (ukrainarna oräknade) - inser ju varje någorlunda nykter person att knappt fyra återvandrade invandrare per år knappast är något att lägga kraft på. Även om Sverige genom ännu generösare bidrag skulle närma sig Danmarks återvändarsiffror (enligt DN mellan 300- och 500 personer per år) så talar vi fortsatt om mycket marginell påverkan på samhället. 

Ellen Gustafsson på Dagens Industris ledarsida hävdar helt riktigt (1 mars) att det är enormt mycket viktigare att regeringen ägnar sig åt att upprätthålla arbetslinjen i den ekonomiska politiken för att på så sätt få bukt med de allvarliga sociala problem som den på tok för överdimensionerade invandringen har skapat i Sverige. Och det helt grundläggande för arbetslinjens kraftfullhet är att invandringen i grunden anpassas till den arbetsmarknad vi har och vill ha i Sverige. Maria Malmer Stenergard bör därför inte ägna för mycket arbetstid åt symbolpolitiska återvandringsövningar med SD.