I en annan del av världen pågår det på årsdagen av den folkrättsvidriga invasionen en marin militärövning där Ryssland deltar tillsammans med Kina och Sydafrika.
Auktoritära stater och hel- och halvdiktaturer dominerar i världen. En mycket stor majoritet av världens befolkning bor i sådana länder som inte har fördömt Rysslands angrepp på Ukraina. Vilket inte nödvändigtvis betyder att de är på Rysslands sida. Eller Kinas sida för den delen. Men det är viktigt att se läget i vitögat; demokratiska stater vars ledningar på allvar behöver ta hänsyn till mänskliga rättigheter är i minoritet.
Som tur är så har demokratiska stater ofta relativt starka ekonomier. Flera av de stora demokratierna är också starka militärmakter vilket har hållit skurkstaterna på mattan. Tills nu. Rysslands krig mot Ukraina är ett allvarligt hot mot demokratin och mot västliga, fria livsstilar. Sverige är i ett utsatt läge. Som ett illa rustat och allianslöst grannland till Ryssland är vi självklart i riskzonen för att dras in i kriget.
Auktoritära regimer tar för sig genom att använda brutalt våld mot såväl sina egna som andra länders medborgare. Den demokratiska världen står inte och tittar på när Ryssland begår övergrepp mot Ukrainas folk. Sanktioner, vapenleveranser och humanitärt stöd strömmar in i landet. Men ur en annan synvinkel står vi faktiskt och tittar på medan ryssen gör som han vill.
Allt sedan ungdomsåren har jag från och till funderat på hur det kändes för dem som var samtida då Nazityskland började ta för sig i slutet av 1930-talet? Hur tänkte man då? Nu är vi själva samtida med ett övergrepp mot ett grannfolk. Det är inte lätt. Vår egen skyddslöshet speglas i Ukrainas sorg och smärta.
Den västliga försvarsalliansen Nato - och Sverige - gör väl ungefär allt man kan göra för att ge stöd åt Ukraina utan att förklara krig mot Ryssland. Demokratier drar sig nämligen i det längsta för att kriga. Ryssland räknar med den "vekheten". Ryssland räknar nog också med att samma "demokratiska vekhet" ska börja pyra bland medborgarna i både östliga och västliga EU-länder; att folkliga protester mot sina regeringars stöd till kriget ska komma upp till ytan.
De svenska Nato-partierna bör bilda en enad front och sluta bjäbba som om krig och demokrati vore politiska bråkfrågor vilka som helst. Det gäller att vara realist. Det här är vår samtids stora prövning.