Vi svenskar tillhör Mellanmjölkslandet Lagom vars nationalistiska kännetecken är att vi inte är speciellt nationalistiska.

Visst, det är tillåtet att gå i spinn över att några svettiga figurer i blågult jagar efter en boll och vid vinst viftar vi gärna med flagga och skriker oss hesa.

Men när några snarstuckna figurer i landet Långtbortistan bränner den svenska flaggan blir vi föga upprörda. Än sen?

Det innebär inte att vi är ett land som saknar principer. Det finns punkter där vi är näst intill extrema. Exempelvis punktlighet. Om det är sagt att vi ska börja mötet klockan 15:00 så ska vi börja mötet då. Den som riskerar att komma 5 minuter för sent bör messa och berätta detta.

Vi har också vant oss vid att Sverige ute i världen är känt för att vara rent och fint, för sin goda miljö, jämställdhet och välfärd. Men också att vårt land är dyrt, har höga skatter och att vi svenskar inte är så pratsamma, utan tråkiga, ja rentav deprimerade.

Kvar finns därför också villfarelsen att vi tar oss själva av daga i högre utsträckning än andra.

Trots detta visar undersökningar att Sverige är det land många skulle välja om de skulle tvingas byta hemland. Och de som kommit hit tycker att vi är vänliga men inte släpper in någon på livet. Vi spottar på gatan och står till höger i rulltrapporna. Vi är extremt sekulära, men har ett budord som lyder: Du skall delta i tvångsfikat klockan 15!

Sverige är köttbullar, Ikea, Astrid Lindgren, naturen, frigjort sex och Abba. Vår nationalistiska icke-nationalism innebär att nationaldagen har föga folklig förankring utan är anordnad av överheten, medan folket firar den riktiga nationaldagen på midsommar.

Till vår ödmjuka självkänsla hör att vi utan att blinka gjort ett av de största nationella fiaskona, Vasaskeppet, vårt kanske mest populära turistmål. Finns något annat land som på detta sätt exponerar sin egen inkompetens?

Den internationella bilden av Sverige som ”den gyllne medelvägens land” etablerades 1936 av Marquise Childs bok ”Sweden: The middle way”. Denne amerikansk journalist hade stor internationell framgång i sin beskrivning av Sverige som en kompromiss mellan socialism och kapitalism. Även om en hel del av Sveriges beundransvärda egenskaper kommit att trängas undan av rapporter om gängkrig, kriminalitet och psykisk ohälsa så finns en hel del kvar av hyllningar. Och hur länge vår ickenationalistiska nationalism kommer att leva kvar får vi se