Navet i det utmanande regeringsalternativet - Moderaterna och Sverigedemokraterna - har nästan 40 procent i väljarstöd. Det är så det ser ut just nu.
S återkomst som enpartiregering har inneburit ett lyft med ett par procentenheter i opinionsmätningarna. Dessutom har den nya partiledningen visat gott handlag i konsten att - som man säger - få ett bra "spinn" på nyhetsflödet. Ett aktuellt exempel är den utvisningsdömda städerskan som polisen av en slump ertappade vid statsministerns privata bostad. S-ledningen har lyckats få denna händelse att handla om kollektivavtal istället för om det mer besvärande "papperslösa" skuggsamhället av migranter som arbetar svart i mer eller mindre kriminella företag; med eller utan kollektivavtal. Magdalena Andersson har också raskt sett till rensa regeringsbordet från folkfrämmande rester av Miljöpartiet: Samarbetet med Nato ska "fördjupas", kärnkraften ska betraktas som "hållbar" och viktig för klimatomställningen, Arlanda flygplats ska kunna byggas ut, tillståndsprocesserna för till exempel gruvbrytning ska snabbas upp och buset ska stängas ute från bibliotek och badhus.
Magdalena Andersson rustar partiet för att kunna bedriva valkampanj om välfärdens kvalitet och "demokratiska kontroll" utan att behöva störas alltför mycket av migrations- kriminalitets - och miljöfundamentalistiska tillkortakommanden under åren som varit. Och hittills rullar alltså bollen ganska tydligt i socialdemokratisk riktning.
M och SD är förvisso betydligt större än S i opinionen. Men frågan är om man internt i de båda partierna är redo för ett mer utvecklat samarbete som just ett gemensamt nav för en eventuellt kommande regering? Sverigedemokraterna är fortsatt illa sedda i allmänborgerliga väljarkretsar. Utsikterna att få till en statsministerkandidat som inte en majoritet av riksdagen röstar nej till tycks för dagen vara ganska små.
På S-kanten ser det lite ljusare ut. På i vart fall kort sikt kommer inte C, och än mindre V, att släppa fram en M/SD/KD-regering. Å andra sidan är en socialdemokrati som regerar på V- och C-mandat sannolikt inte så mycket att hänga i julgranen vad gäller de tunga samhällsproblemen. Sanningen är ju att S, M och SD är mer lika än olika varandra i flera sakfrågor. Vilket enligt vår svenska politiska logik är det som ställer till det när regeringar ska bildas.