Allt är naturligtvis lite mindre stort och mindre bombastiskt än då S hade ett fast grepp om nästan halva valmanskåren och kunde regera i 44 obrutna år fram till 1976. Efter 1976 har S styrt i 29 år medan de borgerliga har fått ihop 18 regeringsår; de borgerliga har jämnat ut matchen något. Och för dagen leder ju som bekant Ulf Kristersson en borgerlig regering som har majoritet i riksdagen genom ett samarbete med Sverigedemokraterna. Men som sagt; det finns fler arenor än regeringkansliet där socialdemokrater agerar och påverkar. 

Under förra veckan spelade jag in poddar med Marie Nilsson som är ordförande i LO-facket IF Metall och Andreas Schönström som är kommunalråd i Malmö. Fackliga ledare och kommunalråd har traditionellt sett haft stort inflytande inom socialdemokratin. Kommunalråd och fackliga ledare rör sig till stora delar i andra verkligheter än statsråd och politiska tjänstemän i Stockholm. Fackliga ledare och kommunalråd har sina egna valkretsar och är inte trädda på samma snöre som rikspolitikerna. 

Marie Nilsson sitter i partiledningen för S. Hon markerade tydligt att om hon skulle "tvingas välja" mellan ledande uppdrag i partiet eller IF Metall så väljer hon solklart IF Metall. Andreas Schönström, som också har en position i partiledningen, agerar på ett liknande sätt. Han är mer angelägen om att Malmöborna ska uppskatta det han gör än om att få en guldstjärna av Magdalena Andersson. Självständiga och starka fackliga ledare och kommunalråd stärker och breddar därmed socialdemokratin. 

Marie Nilsson och Andreas Schönström har sina egna tilltal och kan säga ifrån mot partiet när och om det behövs. Andreas Schönström talar klart och tydligt om hur hela integrationspolitiken har halkat snett. Schönström utvecklar ett slags arbetarkonservatism när han pläderar för att klassisk svensk socialdemokrati kan fungera mycket bra i Malmö idag där alla är etniska minoriteter. Tricket är att strunta i etniciteten och istället ha samma höga förväntningar på alla. Här har Socialdemokraterna ett jobb att göra. 

Marie Nilssons IF Metall är en central del av det så kallade Industriavtalet som sedan 1997 sätter normen för lönehöjningarna i Sverige utifrån vad den konkurrensutsatta sektorn klarar. Vilket är grunden för vårt gemensamma välstånd. Marie Nilssons röst behövs i ett parti som från och till kan lockas att glömma att pengarna ska förtjänas innan de fördelas.