USA och förra veckans stormning av kongressen i Washington stod i centrum när årets första partiledardebatt verkställdes i en av Coronapandemiska orsaker tommare plenisal än vanligt. Sverige är inte USA, sa statsminister Stefan Löfven och jämförde sedan Sverige och USA. Eller om sanningen ska fram så var det ju Donald Trump och Jimmie Åkesson som jämfördes. Budskapet från Löfven är att om Moderaterna fullföljer sina planer att försöka bilda en regering med hjälp av SD så tar de samtidigt på sig ansvaret för risken att även Sveriges riksdag kommer att stormas en ovacker dag. Budskapet förmedlades inte så frankt och rakt som jag skriver här. Men alla förstod ju vad som menades. SD: s ledare Jimmie Åkesson kommenterade jämförelsen i en intervju med TT efter debatten. Han tyckte att jämförelsen med högerpopulisten Trump haltade betänkligt. ”Jag är vare sig särskilt mycket höger eller särskilt populistisk av mig” sa Åkesson. Han har rätt i det där med höger. Han och SD är inte särskilt mycket höger. Inte särskilt mycket vänster heller för den delen. Det SD har är starka nationalistiska drag som inte minst kommer till uttryck i kraven på en mycket restriktiv invandring till den svenska nationen. Däremot har Åkesson i mina ögon fel om populismen. Han är en stor och framgångsrik populist. Alla politiker som vill något är i och för sig populister. Men sedan Jonas Sjöstedt slutat så når ingen nu aktiv ledande politiker upp till Åkessons nivåer. I det nationella och i det populistiska finns likheterna till Trump. Åkesson och andra SD-toppar har ju också öppet tillstått att de föredrar Trumps politiska program när de jämför alternativen. Jag medger att det är en svårare debatt; så är det. Men i långa loppet tror jag att det skulle vara betydligt mer fruktsamt för demokratin och för politiken och för Socialdemokraterna att kritisera och problematisera politikens innehåll snarare än att försöka slå Ulf Kristersson och Moderaterna i huvudet med att de av makthungriga skäl när en riksdagsstormare in spe vid sin barm. Dels därför att det är föga troligt att populismen och polariseringen avtar när den matas med mer populism och polarisering. Och dels därför att det inte fungerar. De borgerliga har utan framgång i hundra år försökt sätta åt S genom att anklaga dem för att bygga sin makt på stöd från ett parti vars rötter och sympatier fanns hos ryska bolsjeviker och kommunister som faktiskt en gång har tagit makten genom stormningar och mord. Sånt där biter inte. Så är det bara.