I SCB: s stora partisympatiundersökning som presenterades 1 december har styrkeförhållandet mellan de båda sidorna förskjutits något i socialdemokratisk favör. Socialdemokraterna ökar med drygt fyra procentenheter. S tillväxt består dock i huvudsak av överflyttning från partierna på den egna sidan. På den andra sidan minskar Sverigedemokraterna med drygt två procentenheter. SD: s förluster fördelas emellertid i allt väsentligt som vinster för M och KD. Det har bara gått 10 veckor sedan riksdagsvalet. Alla erfarenheter talar för att inte fästa för mycket uppmärksamhet på enskilda opinionssiffror strax efter ett regeringsskifte. Det är hur som helst intressant att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna - de två största partierna i det senaste riksdagsvalet - så pass tydligt håller sig inom sina respektive block med sina vinster och förluster. 

Senaste gången det inträffade att en S-regering avlöstes av en borgerlig regering var 2006. På den tiden var SD ännu bara störst i gärdsgårdsserien (övriga partier) och den borgerliga alliansen bestod, utöver de tre partier som regerar idag, även av Centerpartiet. Alliansen tog en ganska så klar seger i valet. I SCB: s partisympatiundersökning i november 2006 hade stödet för Socialdemokraterna ökat med runt fem procentenheter. Det som annars stack ut i partisympatiundersökningen vid det tillfället var att SCB prognosticerade att SD skulle ha kommit in i riksdagen (4, 2 procent) om det hållits ett riksdagsval i november 2006. 

Den snabba uppgången för S efter förlusterna 06 och 22 illustrerar bland annat att partiet tydligt har kvar den informella rollen som det "naturliga regeringspartiet" i Sverige. Socialdemokratiskt tänkande är grundbeatet i samhället. Vilket bland annat innebär att det är ganska långt mellan de tillfällen då andra partier och politiker får möjligheten att bilda regering. Vilket ökar risken för klantigheter och fummel. Vilket vi nu upplevt med turerna runt de famösa elstöden, drivmedelsskatterna och Johan Pehrsons irrfärder. 

Den socialdemokratiska agitationen har under lång tid haft sin udd riktad direkt mot SD. Vilket tycks ha stärkt SD: väljarnas position till höger i politiken; de som lämnar SD går till M och KD. Detta är nog inte Jimmie Åkesson helt nöjd med. Å andra sidan är nog inte heller Magdalena Andersson helt nöjd med att sitta för hårt fast på sin sida. Stora partier vill växa och behöver hela spelplanen.