Stickprov och hembesök skapar tillit i välfärdsstaten

"Förutom att vara aktivist, vad krävs egentligen för att kallas expert i medierna?" Den frågan ställer Kvartals redaktionsmedlem Lapo Lappin.

Jörgen Huitfeldt är chefredaktör på Kvartal; den pigga public servicelutande tidskriften som nu ömsar skinn och blir en journalistägd tidning med prenumeranter istället för gåvogivare som finansiärer.

Jörgen Huitfeldt är chefredaktör på Kvartal; den pigga public servicelutande tidskriften som nu ömsar skinn och blir en journalistägd tidning med prenumeranter istället för gåvogivare som finansiärer.

Foto: Kvartal

Krönika2022-11-10 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Frågan är minst sagt berättigad med tanke på den härva av bedrägerier, skatteslöserier och av stora medieredaktioner som låter sig utnyttjas av charlataner som Lappin nystar upp. (Kvartal 25 oktober 2022) 

Lapo Lappins granskning handlar om Nina Rungs handel och vandel. Jag ska inte här fördjupa mig i granskningens nedslående innehåll. Nina Rungs aktivistutstrålning, framåtanda och egenfabricerade roll som "kriminolog, genusvetare och barnrättsexpert" har uppenbart varit tillräcklig för att ge henne stort utrymme som expert på det mesta i public service, på statliga myndigheter som Gävle Högskola och BRÅ och som betydande fakturaavsändare till offentliga förvaltningar runt om i Sverige. 

Lapo Lappin och Kvartals granskning är extra nedslående för en som likt mig inte alls har något emot skattefinansierad verksamhet. Det är extra särskilt nedslående att företrädare för public service tycks ha så himla svårt att kunna föra en öppen diskussion om saker och ting som gått fel; vilket saker och ting gör då och då. Istället för att tiga och/eller stöta bort kritik i till exempel fallet Nina Rung så borde det vara självklart för public service att säga att "hädanefter kommer vi alltid att granska att de experter som vi anlitar kan leva upp till sina påstådda meriter."

Expressens och Kvartals avslöjanden om det omfattande fifflet med statliga bidrag till läxhjälpsföreningar är inte mindre nedslående. (Även om tidningarnas hårda arbete är en glädjekälla.) Hur är det möjligt att staten utan egen kontroll kastar ut hundratals miljoner kronor till okända föreningar i ointegrerade områden? Kvartal berättar bland annat om en läxhjälpsförening i Tensta med en somalisk förtroendevald socialdemokrat i ledningen. Föreningen vet vilka signalord som politiska myndigheter nappar på. De vill "skapa jämställdhet, utrota fattigdom och nå klimatmålen."  Någon läxläsning eller andra aktiviteter finns det dock inga spår av. Staten och Stockholms kommun slängde bort 570 000 skattekronor.

Jag önskar att alla i hela Sverige skulle titta på Expressens video om läxläsningsskojeriet. Tidningen visar vägen för hur staten bör bete sig. Expressen gör stickprov ute hos föreningarna och frågar efter läxläsningen? Arboga kommun och alla andra förmånsutbetalande myndigheter borde också använda sina pengar till hembesök ute hos riskabla förmånstagare istället för att lägga 80 000 skattekronor på en digital föreläsning av en låtsasexpert.