Den svenska regeringen utsätts för allt hårdare press inför EU:s toppmöte som inleds på fredag. Det är bara att hoppas att den står på sig.

Stats- och regeringscheferna ska dels försöka komma överens om EU:s långtidsbudget, vilket inte alls gick på toppmötet i februari. Det lär inte bli lättare av att förslaget om en krisfond på sammanlagt 750 miljarder euro, varav 500 miljarder i bidrag också ligger på förhandlingsbordet.
Sverige tillhör de länder som vill hålla nere budgeten och att allt krisstöd ska utgå som lån, låta vara med låg ränta och lång amorteringstid. Inga bidrag ska utgå.
Eftersom enhällighet krävs för att EU ska kunna ta beslut i de här frågorna är alla länder lika viktiga. För att kunna fatta beslut kommer det att bli kompromisser. Frågan är bara hur de kommer att se ut.
Igår besökte den spanske premiärministern Pedro Sánchez statsminister Stefan Löfven för att övertyga Sverige att acceptera gigantiska bidrag för att få igång ekonomin i Europa efter pandemin. Bidrag som Spanien verkligen behöver. 
Besöket är bara ett inslag i övertalningskampanjen. Frankrikes EU-minister Amélie de Montchalin har också varit på besök, telefon och videosamtalen har varit många de senaste veckorna. Det är inte så konstigt. Sverige ses som en hård nöt att knäcka.
De flesta bedömare är överens om att EU tar ett stort kliv mot mer överstatlighet om krisfonden med sin nuvarande konstruktion blir verklighet.
Det är inte ett EU som en klar majoritet av svenska politiker säger sig vilja se. Det är bara Liberalerna som välkomnar en sådan utveckling. 
Och även om det förnekas av bland andra Frankrikes EU-minister så är det många som ser krisfonden som ett sätt att rädda euron när skillnaderna mellan euroländerna blivit för stora. Då ska inte Sverige bidra: ”Att svenska skattebetalare ska vara med och ta notan för valutaunionens bristande funktion vore självklart orimligt”, skrev den tidigare S-ministern Leif Pagrotsky i DN den 26 maj.
Stefan Löfven och den svenska regeringen bör ta sig en rejäl funderare på hur långt Sveriges kompromissvilja kan sträcka sig. Det EU som utkristalliserar sig ligger långt ifrån den handelsunion svenskarna röstade för att gå med i.
Det kan vara klokt att lyssna på Göran von Sydow, chef för Svenska Institutet för Europapolitiska studier (SIEP). Han brukar förklara Storbritanniens utträde ur EU med att de brittiska politikerna tappade sin lyhördhet för britterna. Det gav utrymme för den populism som gav Brexit.
Stå på dig Stefan Löfven om du vill undvika något liknande.